Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HONUNGSGÖKAE. 255
midten af maj lägger honan sina 7 till 12 ägg och rufvar dem med största ifver
under 14 dagar, till största delen ensam, ty endast under middagstimmarne låter hon
aflösa sig af hannen. Enligt mina iakttagelser lyckas det sällan att jaga en på äggen
liggande hona ur boet. Bultande på trädstammen, hvilket skrämmer alla öfriga i hålor
rufvande foglar, stör henne icke, och till och med om man tittar in i hålet, förblir
hon liggande på äggen, men hväser som en orm, åter i afsigt att skrämma. Så
omsorgsfullt de gamla än sörja för den talrika ungskarans väl, en sak förstå de likväl
icke, nemligen att hålla boet rent. Härfogeln står allmänt i rop för denna
vårdslöshet, men göktytan är icke en hårsmån bättre, ty äfven hennes bo är till slut en
»stinkande pöl». De utflugna ungarne ledas ännu en längre tid af föräldrarne och
undervisas sorgfälligt i konsten att förskaffa sig sitt lifsuppehälle. Först vid midten
af juli åtskiljes familjen, som hittills hållit troget till samman, och hvar och en
lefver stilla för sig sjelf ända till den dag, då vinterresan äntrades. Fångna göktytor
höra till de mest roande burfoglar man kan tänka sig. Det är icke svårt att
uppföda dem och länge bibehålla dem vid lif. Ett helt sällskap unga göktytor, som
man tager ur boet och uppföder, skänker må hända större nöje än de gamla
foglarne. »En sådan ungdomsskaras hungerskrik», säger Girtanner, »tillhör det
sällsammaste af toner man kan få höra och öfverraskar i synnerhet, då det såsom
hos mig hemlighetsfullt ljuder från det inre af en tillsluten låda, hvars yttre icke
låter ana innehållet. Vid minsta beröring af denna framkallas ett i yttersta grad
besynnerligt, taktmessigt, knarrande surr, som med temligen stor likhet kan
efterhärmas på en handtrumma och. liksom förvandlar lådan till en speldosa. Huru
förvånade bli icke oinvigda åhörare, då man öppnar speldosan och plötsligt visar hela
kasperteatersällskapet, som nu börjar med sina tokroligheter. De mera utvecklade
ungarne försöka redan sina långa, rörliga ormtungor, gräfva med dem blixtsnabbt
omkring bland myrpupporna, för att lika hastigt låta dem försvinna med den
vidhängande födan.» Sålunda uppfödda ungar bli så tama som husdjur och roa ständigt
sin vårdare. Med andra foglar komma de väl öfverens och kunna således äfven i
detta hänseende anbefallas.
Tredje flocken: Gökspitar (Coccyges).
Från de båda föregående flockarue, med hvilka den har fötternas byggnad
gemensam, skiljer sig denna flock genom en mera långsträckt, svagare näbb, vanligen
af medellängd och i spetsen nedåtböjd, med en platt tunga, som ej kan utsträckas.
Flocken innesluter, enligt Sundevall, tolf familjer, af hvilka den ena hälften
(Coccyges altinares - med högt liggande näsborrar) utmärker sig derigenom, att de
dithörande foglarne hafva näsborrarne stälda närmare näbbens ryggkant än dess
sidoränder.
Familjen Honungsgöklika (Indicatoridae). Med en jemförelsevis liten näbb
och endast 9 handpenuor (den eljest första saknas) utmärka sig två slägten, hvilka
vanligen ställas vid sidan af de egentliga gökarne, särskildt emedan de liksom dessa
lägga sina ägg i andra foglars bon.
Honungsgökar. Honungsgöken (Indicator major, fig. 106) är på öfversidan
gråbrun, på undersidan gråhvitaktig, på strupen svart, en fläck i örontrakten
gråhvit-aktig. Skuldrorna prydas af en gul fläck. Längden utgör 20 cm., hvaraf stjerten upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
