- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
331

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TURTURDUFVOR. KRAGDUFVOR. 331

strimmor, f ramhalsen, kräfvan och öfra bröstet vinfärgade, de öfriga undre delarne
blåaktigt rödgrå. Längden är 30 cm., hvaraf stjerten upptager 12 cm. - I östra
Asien ersattes turturdufvan af en annan art, som stundom besöker östra Europa och
två gånger anträffats i norra Sverige. Denna dufva är den märkbart större och
mörkare, genom sitt brunaktigt askfärgade, från den askblågråa pannan afstickande
bakhufvud och de ljust blåaktigt gråa fjädrarna på bukens undre del samt de lika
färgade undra stjerttäckfjädrarna utmärkta Kutterdufvan (Turtur orientaUs).

Turturdufvan är utbredd öfver en stor del af Europa och Asien, men redan i
norra Tyskland saknas hon alldeles i många trakter, och i Skandinavien förekommer
hon endast och dertill sällan i de sydligaste provinserna; likväl har en och annan
förnugit sig ända upp till Lappland. - Turturdufvans väsende är tilldragande, ehuru
man måste medgifva, att hon blifvit berömd öfver höfvan. Hennes prydliga rörelser,
hennes behag och milda kuttrande besticka iakttagaren, och då denne dertill får
bevittna den ömhet, hvarmed hannen behandlar sin hona, tror han sig berättigad att
beteckna denna fogel som den älskvärdaste af alla. Detta är icke alldeles rigtigt,
ty äfven turturdufvorna hafva sina svaga sidor, och deras ömma tillgifvenhet för hvar
andra är icke större än hos andra foglar, troheten må hända mindre. Kuttrandet är
strängt taget ett högt, entonigt murrande, hvilket låter som »tur, tur» och ofta
upprepas, men är så klangfullt att det fröjdar en och hvar. Så länge rufningstiden varar,
hålla visserligen båda makarne troget till sammans, och omkommer den ena, är den
andras sorg och smärta djup och varaktig. Många jägare tro emellertid, att hannen
dör af bekymmer, då han beröfvas sin maka. Denna tro hedrar jägarhjertat, men
saknar grund. -. Frön af de mest olika växter, särdeles af tall, gran, björk, al, vallmo
vSamt om hösten törel bilda turturdufvornas föda; derjemte förtäras äfven små snäckor.
Ungarne lifnäras på samma sätt som hos andra dufvor; de låta utan möda uppföda
sig och bli snart mycket tama, om man sysselsätter sig med dem.

Näst turturdufvan och klippdufvan hålles ingen art i flocken oftare tam än den
isabellgula, på ryggen mörkare Skr att dufvan (Turtur risorius), hvars fosterland
är östra Afrika och södra Arabien.

Kragdufvor. En af de vackraste bland alla dufvor, Man- eller Kragdufvan
(Callioenas nicobarica, fig. 140), af mycket undersätsig växt med en stark näbb, som
framför pannan visar en mjuk, kulformig vårta samt en hönsfogellik, kraftig fot med
hög mellanfot och korta tår. Vingarne äro starkt utvecklade, mycket långa och breda,
hoplagda nå de ut öfver stjertspetsen. Den svagt afrundade stjerten består af 12 breda
fjädrar. Fjäderdrägten är rik och i halstrakten så förlängd, att härstädes en djupt
nedhängande man uppstår. Hufvud, hals, undersida och vingpennor äro svartgröna;
undersidans fjädrar hafva kornblå kanter; de längsta halsfjädrarna i kragen äfvensom ryggen,
gumpen och vingtäckfjädrarna äro gräsgröna med metalliskt skimmer. Längden utgör
06 cm., hvaraf stjerten upptager 7 cm. - Man har träffat kragdufvan. på alla öar
från Nikobarerna ända till de små i Geelvinkbay belägna öarna vid Nya Guineas
nordostkust och till Filippinerna, men företrädesvis på små obebodda öar, lika mycket
om dessa ligga i närheten af större landmassor eller enstaka i hafvet. Hon tillhör
de arter, som nästan blott lefva på marken, och hennes flygt synes tung; men likväl
förmår hon tillryggalägga många hundra kilometer utan att tröttna, och sålunda har
hon utbredt sig öfver fyratusen engelska mil. Hon är sällsynt öfver allt der hon
förekommer, anträffas åtminstone icke i större skaror. Enligt resandes berättelser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free