Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 UGGLOB.
sin form, men är mera hög än bred, oftast hjertformig, med nedre änden utdragen.
På pannan bilda de sammanstötande ansigtskretsarne en starkt utpreglad kant.
Oronöppningarna äro betydligt högre än skallens höjd.
Tornugglor. Familjen tillhör egentligen de varmare länderna, men i södra
Sverige träffas understundom den vanliga europeiska Tornugglan (Glaux flammea,
fig. 142), som ofvan är mörkt askgrå, med rostgul bottenfärg. På bakhufvudet,
nacken och vingarnes öfra täckfjädrar är den askgråa färgen tecknad med ljusare
vattring och prydd med små svarta och hvita aflånga fläckar. Undersidan är på
rostgul botten brun- och hvitfläckig. Ansigtskretsarne äro hvita, mer eller mindre
rostfärgade. Vingarne äro rostfärgade med mörkare band; de rostgula
stjert-fjädrarna visa tre till fyra svartaktiga tvärband och ett djupt askgrått, hvitaktigt
vatt-radt bredt band i spetsen. Ögat är mörkbrunt, näbb och vaxhud äro rödaktigt hvita,
fötterna, så långt de äro nakna, smutsigt blågrå. Honan visar regelbundet en något
dystrare färg än hannen. Längden utgör 32 cm., hvaraf stjerten upptager 12 cm.
– Kyrktorn, slott, gamla byggnader och riddarborgar bilda de käraste, om också
icke uteslutande, men klippor och ihåliga träd de ursprungliga vistelseorterna för
den öfver hela mellersta och södra Europa, mindre Asien och norra Afrika utbredda
tornugglan. Om dagen sitter hon stilla i de nämnda byggnadernas mörka vrår, på
tornens eller kyrkvindarnes bjelkar, i murarnes nischer, i dufslag och på liknande
ställen. Uppskrämd flyger hon undan och visar då, att hon äfven på dagen kan KJ
ganska bra. Efter solnedgången lemnar hon byggnaden genom en bestämd, för
henne välbekant öppning, som hon äfven på dagen ofelbart återfinner och hvaraf
hon förstår att betjena sig med mycken skicklighet. Med en spöklikt tyst och
vacklande flygt ströfvar hon nu omkring, temligen lågt öfver marken. Möss, råttor,
näbbmöss, mullvadar, små foglar och stora insekter utgöra tornugglans föda. Man
har ofta påstått, att hon gör ofog i dufslagen, men detta motsäges af dufvornas
likgiltiga beteende mot deras sällsamma bostadskamrat. I Spanien misstankes
tornugglan för nedrigheten att i kyrkorna urdricka de eviga lampornas olja. Säkert är,
att den ganska användbara olivoljan i dessa lampor ofta försvinner, men att man
ännu icke lyckats upptäcka den egentlige missdådaren; det glunkas endast om att
icke tornugglan, utan klockaren är den skyldige. Men med misstanken, som
tornugglan ådragit sig, sammanhänger i Spanien en omtyckt användning af henne. Man
dödar tornugglor, lägger dem med hull och hår i sjudande olja och inbillar sig på
detta sätt hafva erhållit ett läkemedel af storartad verkan. Detta föreskrifves
visserligen mindre ofta af läkarena, ehuru det icke lär saknas på apoteken och användes
ganska mycket.
Familjen Kattllgglelika (Ululidae) skiljer sig från den föregående bland annat
derigenom att ansigtskretsens fjädrar hos dessa foglar endast äro enkelt böjda och
att andra vingpennan (eller flera pennor i vingen) är i ytterfanet inskuren. Hos en
del af dessa foglar äro Öronöppningarna, liksom hos föregående, större än skallens
höjd och hufvudet försedt med fjädertofsar (horn). Häraf har Hornuggleslägtet (Otus)
fått sitt namn.
Hornugglan (Otus vulgaris, fig. 143, b) är en uf i smått, men skiljer sig
från denne genom smärtare kroppsbyggnad, längre vingar, i hvilka den andra
pennan är längst, kortare fötter, längre horntofsar och genom sitt mycket utbildade
ytteröra och derför äfven ganska tydliga slöja. Till färgen har hornugglan mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
