Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGUFVAR. DVERGUFVAB. 353
fogel varseblifva honom och med högljudt skrik tillkännagifver detta för skogens
alla invånare, derigenom lockar dit andra skrikhalsar och på så sätt förråder honom.
Om natten får man oftare se honom, och om våren under älskogstiden gör han sig
ganska bemärkt genom sitt egendomliga och långt skallande skri. - Först då natten
helt och hållet inbrutit, börjar han sin jagt. Om dagen sitter han orörlig, försänkt
i halfslummer, i en klipphåla eller en trädtopp, vanligen med fjädrarna slätt
åtlig-gande och något tillbakalagda örontofsar, med ögonen mer eller mindre men sällan
helt och hållet tillslutna. Under månljusa nätter låter han oftare än under de
mörkare höra sitt skri; före parningstiden skriar han nästan oafbrutet hela natten. Hans
läte gifver ett hemskt genljud i skogen, så att »vidskepligt folk känna håren resa sig
på hufvudet», såsom Lenz uttrycker sig. Det lider knappt något tvifvel, att han
föranledt sagan om den vilde jägaren, att det varit och är hans stämma, som
förefallit de förskrämda menniskorna såsom tjutet af den lede fiendens eller åtminstone
en till honom hemfallen riddares hundar. Detta skri gifver oss anledning antaga, att
han hela natten är i rörelse och verksamhet. Man hör det samma än här, än der i
skogen ända fram mot morgonen. Ufvens jagt gäller de mest olika ryggradsdjur,
både stora och små. Han är om natten lika vig som kraftig och modig och fruktar
derför alldeles icke att pröfva sin styrka på större varelser. Lika tyst framsväfvande
som hans artfränder, stryker han vanligen lågt öfver marken, men lyfter sig äfven
till betydlig höjd och rör sig så snabbt, att han vanligen med lätthet fångar en ur
sömnen uppskrämd fogel. Det är säkert, att han angriper harar, kaniner, tjädrar,
orrar, hjerpar, rapphöns, änder och gäss, och således gör ganska stor skada, samt
att han hvarken skonar svagare clagroffoglar, korpar och kråkor, eller svagare arter
af sin egen familj och lika litet låter afskräcka sig af igelkottens taggbeklädnad.
Det är högst sannolikt, att han genom smällande med vingarne eller klapprande
med näbben först uppskrämmer de sofvande foglarne och derpå fångar dem under
flygten; likväl kan det ganska mycket sättas i fråga, om han verkligen är mera
skadlig än nyttig. Möss och råttor torde nemligen vara det byte, som han ifrigast
förföljer. - Under årets första månader, vanligen i mars, skrider ufven till fort-
.J ’ O ’
plantning, och är en lika trogen som öm make. Nästet står antingen i en
klipp-fördjupning, i jordhålor, i gamla byggnader, i träd eller till och med på släta
marken, stundom i rörsnår. Honan rufvar med mycken ifver sina 2 till 3 ägg och
matas under tiden af hannen. Sina ungar försvara ufFöräldrarne vid fara på det
modigaste och angripa häftigt alla rofdjur, äfven menniskor, hvilka nalkas dem.
Dessutom har man iakttagit, att de gamla ufvarne burit sina ungar till andra nästen,
då de märkt, att det första icke erbjöd tillräcklig säkerhet. - Ingen af våra ugglor
hatas så som ufven. Nästan alla dagfoglar och till och med några andra ugglor
gäckas och retas med honom, så snart de få se honom. Äfven roffoglar låta förleda
sig till största oförsigtighet, om de varseblifva en uf, och korparne sluta sig troget
till dem. Dock torde, menniskan, ensam undantagen, alla dessa motståndare
knappast vara farliga för honom. - l fångenskap uthärdar ufven vid lämplig vård många
år. Vanligen visar han sig äfven mot den, som dagligen gifver honom föda, lika
argsint och rasande som mot hvarje annan, som nalkas hans bur; likväl är det
alltid möjligt att tämja lifvar, hvilka såsom ungar tagits ur boet, om man mycket
sysselsätter sig med dem.
Dvergufvar. En liten dverg inom familjen är den i södra Europa, norra Afrika
och södra Asien lefvande Dvergufven (Sco^)s ephialtes, fig. 143, a, sid. 343), af 15
Ur e hm. Foglarnes HJ. 2:a uppl. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
