- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
381

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FALKAR. 381

regnet delvis afsköljd jordklump, bredvid hvilken han då utan vidare lägger sina
ägg på marken. Här sågo vi i juni och augusti de dunbeklädda eller till hälften
befjädrade ungarne sitta tätt tryckta intill en sten eller jordklump, en gång äfven
fullkomligt fritt på ett utsprång, efter utseendet så sorglösa, som om på tundran
hvarken fjellrackor eller vargar funnos. Hos oss finner man i april eller maj,
stundom äfven först i juni, den fullständiga kullen, utgörande 3 eller 4 ägg. Ungarne
matas till en början med halfsmält kött ur kraf van, derefter rikligen ined olika slags
foglar, tagas ordentligt i lära så snart de kunna flyga och öfverlemnas ej åt sig sjelfva
förr än de fullkomligt kunna sköta sin fångst på egen hand. - På grund af den
skada, som vaudringsfalken ovedersägligen anställer, frånkänner man honom hvarje
nytta, och jagare och dufegare se i honom sin värsta fiende, till hvars utrotande
hvarje medel anses för lämpligt. Och likväl skulle jag och med mig hvar och en,
som sett den stolta fogeln flyga och röfva, icke gerna vilja mista honom, ty han är
en prydnad för våra skogar och fält. Vid sorgfällig vård bibehåller sig
vandringsfalken åratal i bur och håller till godo med allehanda slags färskt kött, men fordrar

mycket föda.

*



Af Stora jagtfalken (Falco [Hierofalco] gyrfalco, fig. 160) äro de yngre
foglarne och i allmänhet den sydligare varieteten af nästan samma färg och
färgfördelning som föregående art, blott att den svarta, skägglika fläcken från
munvinkeln är betydligt mindre och föga utpreglad; jnen de fullt utväxta foglarne, sådana
de träffas i de arktiska trakterna, stundom äfven unga foglar i nämnda trakter, äro
nästan hvita, på ryggsidan med svartbruna fläckar. För öfrigt är denna art
betydligt större än den föregående: honan har en kroppslängd af omkring 60 cm., hvaraf
stjerten upptager 24 cm. - Jagtfalkens utbredningsområde sträcker sig från norra
Grönland, Novaja Semlja, Sibirien och nordligaste Amerika söder ut till polcirkeln
och dess granskap. I norra Skandinavien, särdeles i Ost-Finmarken, är han vanlig.
Om vintern ströfvar han emellertid stundom så långt söder ut, att han anträffats
både i Tyskland, Holland och England. - Jagtfalkarne bebo i de nordliga länderna
företrädesvis branta hafskuster, på hvilkas klippväggar de slå sig ned, utan att
likväl helt och hållet undvika skogen. Dock kan man icke beteckna dem såsom
skogs-foglar i lika hög grad som andra falkarter. Helst välja de sitt hemvist i närheten
af fogelbergen, hvarest under sommaren millioner sjöfoglar samla sig för att rufva.
Här har jag aldrig saknat den stora jagtfalken. De unga foglarne, d. v. s. alla som
ännu icke parat sig och ännu icke kunna fortplanta sig, kringstrÖfva stundom långt
in i det inre landet och förekomma icke sällan äfven på de nordiska fjellen, hvaremot
gamla foglar mera sällan anträffas på dessa berg. Hvarje par bibehåller med seg
uthållighet den en gång utvalda boningsplatsen, men ersattes, om det fördrifves från
den samma, ganska snart af ett annat par. Om sommaren utgöra sjöfogel och om
vintern fjellripor deras föda; dessutom lära de äfven anfalla harar och enligt Räddes
försäkring hela månader lefva af ekorrar. - Efter rufningstiden komma jagtfalkarue
ofta i närheten af menniskoboningar, visa sig i allmänhet föga skygga och låta till
och med locka sig, om man kastar en ripa eller annan fogel upp i luften. På Grönland
lemna de hafskusten om vintern och följa fjellriporuas gång på bergen. Fjellripan
fruktar jagtfalken, sin värsta fiende, i så hög grad, att så snart hon får se honom,
störtar hon sig med ytterligaste snabbhet och största våldsamhet ned på snön och söker
så fort som möjligt gräfva ned sig i denna. - Jagtfalkens beroende af sjöfoglarne
förklarar att han icke vandrar lika regelbundet som vandringsfalken och dvergfalken,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free