Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
516 FASANHÖNSFOGLAR.
ligt talrik, att man om dagen kan få se hundrade på en gång och om natten icke
kan sofva för det oupphörliga och höga skriket. Praktfullast tager sig påfogeln ut,
då han flugit upp i träden, der hans långa släp, som ömsom till hälften döljes bland
bladen, ömsom utbredes, blir en underbar prydnad för sjelfva trädet. Såsom äkta.
hönsfogel väljer påfogeln sin föda lika väl ur djur- som växtriket. Han äter allt,
som fortares af våra tama höns, men är till följd af sin storlek och styrka i stånd
att äfven rå på starkare djur, i synnerhet ormar af temligen betydlig längd, hvilka
han delvis uppäter eller åtminstone dödar. Då den unga säden spirar upp, infinner
han sig regelbundet på fälten för att här söka sin föda, och då pipulbären inogna,
äter han deraf så mycket, att hans kött erhåller en bitter smak. - Allt efter ortens
läge och beskaffenhet rufvar påfogeln förr eller senare på året, i södra Indien
vanligen mot slutet af regntiden, i norra delen af landet under de månader, som
motsvara våren och sommaren hos oss, således från april till oktober. Enligt Irby
förlorar tuppen i Aud sitt släp i september och har först i mars återfått det samma
fullständigt, kan således då först tänka på parningen. Då utvecklar han för honan den
fulla skönheten i sitt släp och beter sig i allmänhet på samma sätt som hans tama
afkomlingar. Nästet, som vanligen anlägges på ett upphöjdt ställe, i skogen under
en större buske, består af torra smågrenar, torra blad och dylikt och är lika slarfvigt
bygdt som andra hönsarters bon. Enligt Jerdon äro äggen 4 till 8 eller 9, enligt
William son 12 till 15. De rufvas af hönan med stor ifver och lemnas endast i
yttersta nödfall. - Ehuru man icke kan säga, att påfogeln utgör ett af de
indisk-enropeiska jägarne eftersökt villebråd, förmår likväl till en början ingen motstå
frestelsen att nedskjuta en genom luften framstrykaiide tupp. Gamla påfoglars kött
duger visserligen endast till soppa, men köttet af de halfväxta utmärker sig genom
sin mörhet och förträffliga smak af vildt.
Det är icke afgjordt vid hvilken tid påfogeln först kommit till Europa. På
Perikles’ tid lär han ännu varit så sällsynt i Grekland, att folket kommit långt
ifrån för att se honom. Aelianus berättar, att en tupp kostat 1000 drachmer eller
omkring 360 kronor i vårt mynt. Aristoteles, som öfverlefde Alexander endast
två år, skildrar honom såsom en öfver allt i landet vanlig och väl bekant fogel. Vid
de romerska kejsarnes fester spelade påfogeln redan en framstående roll. Vitellius
och Heliogabalus läto f Or sina gäster framsätta väldiga fat med anrättningar af
påfogelstungor och påfogelshjernor samt Indiens dyrbaraste kryddor. På Samos höllos
påfoglar i Junos tempel och af bildades på mynten. I Tyskland och England synes
påfogeln ännu hafva varit mycket sällsynt i fjortonde och femtonde århundradena,
emedan de engelska baronerne visade sin rikedom derigenom, att de vid stora
festmåltider läto bjuda på en stekt påfogel, som smyckades af sina egna fjädrar och
garnerades med (då för tiden ännu mycket sällsynta) plommon. Gessner, hvars
natur-historia utkom 1557, kände mycket väl påfogeln och lemnar redan en utförlig
beskrifning af honom. De mest framstående dragen i påfogelns lynne äro stolthet och
fåfänga, och dessa egenskaper ådagalägger han icke blott mot sin hona, utan äfven
mot menniskan. Men han eger derjemte sjelfkänsla och hersklystnad. I hönsgårdarne
gör han sig ofta olidlig, emedan han, utan att vara retad, öfverfaller svagare djur
och med nedrig elakhet misshandlar och till och med dödar dem. Stundom låter han
visserligen äfven förleda sig till slagsmål med kalkonerna, men då följer straffet
regelbundet på detta tilltag. Påfoglar och kalkoner, som ströfva fritt omkring, ligga
i ständig strid med hvar andra. Först kämpa vanligen två påfogelstuppar med stor
förbittring sins emellan; derpå plägar den, som fått stryk, kasta sig på en af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
