Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄGRAR. 557
lifnära sig, vistas han stundom hela året om. Från södra delen af Ungern torde väl
svårligen många utvandra, och de, som flytta från oss, resa väl äfven blott sällan
ända till Afrika, öfvervintra snarare redan i södra Europa. Då rördrommen står
lugn och utan att oroas af något, håller han framtill kroppen något upprätt och
indrager halsen så långt, att hufvudet hvilar på nacken; då han går, lyfter hau
högre på halsen; blir han ond, utspärrar han fjädrarna, reser upp
bakhufvud-fjädrarna, öppnar näbben något och väpnar sig till anfall. Vill han vilseleda, sätter
han sig på tarsen och sträcker bål och hals, hufvud och näbb snedt uppåt i en rak
linie, så att han mera liknar en gammal tillspetsad påle eller vissnad vassknippa ärt
en fogel. Hans gång är långsam, försigtig och trög, flygten mjuk, tyst, långsam och
efter utseendet oskicklig. För att komma upp i höjden, beskrifver han några kretsar,,
men icke sväfvande, utan alltid flaxande, och på samma sätt sänker han sig ned tätt
Öfver vassen, drager derpå plötsligt in vingarne och faller lodrätt ned bland
stäng-larne. Då han flyger om natten, hör man endast hans vanliga lockton, ty sitt
beryktade vrålande läte låter han endast höra under parningstiden. Lätja, tröghet,,
långsamhet, ängslighet och misstänksamhet, list och förslagenhet, elakhet och
lömskhet äro hans egenskaper. Han lefver endast för sig och tyckes hata hvarje annan
varelse; de djur han kan uppsluka dödar han; de, som härtill äro för stora, reta
honom dock, och han angriper dem med raseri, om de komma i hans närhet. Så
länge-som möjligt drager han sig undan för hvarje större motståndare, men drifves han i
trångmål, rusar han med öfverdådig djerfhet på sin fiende och rigtar sina hugg med
näbben med så mycken skicklighet, elakhet och snabbhet mot dennes ögon, att till
och med menniskan måste akta sig väl, om hon icke skall farligt skadas af honom.
Fångenskap förändrar icke hans väsende; äfven från ungdomen uppfödda
rördrom-mar gifva vid tillfälle prof på alla dessa motbjudande egenskaper. - Fiskar,
företrädesvis grönlin gar, lindare och rudor, grodor, paddor och andra amfibier af olika
slag, men äfven ormar, ödlor, unga foglar och små däggdjur af ända till
vattensorkars storlek utgöra hans föda. Stundom förtär han nästan endast iglar,
hufvudsakligen hästiglar, obekymrad om deras skarpa sugapparat och utan att förut döda dem.
Han jagar blott om natten, men då från solens nedgång till dess uppgång, behöfver
mycket for att bli mätt, men åstadkommer dock knappt någon skada, emedan hans
korta ben icke tillåta jagt i djupare vatten. - Rördromshannens egendomliga
par-ningsskrik, ett slags vrålande, som liknar oxens bÖlande och under stilla nätter kan
förnimmas på ett afstånd af. 2 till 3 kilometer, är sammansatt af ett förslag och eii
hufvudton (»dröm» eller »prumb»), som gifvit anledning till fogelns namn. Om man
är mycket nära, höres dervid tillika ett buller, som låter såsom slö ge någon med ett
vasstrå på vattnet. Vid början af parningstiden vrålar hannen flitigast, börjar i
skymningen, blir mest ifrig före midnatt, fortsätter ända till slutet af
morgongryningen och låter mellan klockan sju och nio på morgonen höra sig ännu en gång.
Grefve W o dz i ek i har genom en iakttagelse bekräftat den urgamla uppgiften om
det sätt, hvarpå ett så ovanligt starkt läte frambringas. »Konstnären», berättar haur
»stod på båda fötterna, hållande kroppen vågrätt med näbben i vattnet, och så
börjades bölandet; vattnet sprutade alltid högt upp. Efter några toner hörde jag det
af Naumann iakttagna ’ue’, och hannen lyfte upp hufvudet, kastade det bakåt, stack
derefter näbben hastigt åter i vattnet, och nu ljöd vrålandet så högt, att jag
förskräcktes. Detta gjorde klart för mig, att de toner, hvilka endast i början ljuda så
högt, frambringas, då fogeln tagit vattnet djupt in i halsen och utslungar det med
mycket större kraft än eljest är vanligt. Musiken fortsattes, men han slog icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
