Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRUSHANAR. 587
kragen, som omgifver största delen af halsen. Kroppslängden är 29 till 32 cm.?
hvaraf stjerten upptager 8 cm. Honans fjäderdrägt är på öfversidan grå, mer eller
mindre dragande i rödaktigt och tecknad med mörka fläckar. Hals och strupe äro
grå, buken mer eller mindre hvit. Längden utgör högst 26 cm. - Brushanen är
hemma i gamla verldens nordliga länder upp till Lappland och Finmarken; ett och
annat exemplar har likväl äfven förirrat sig till norra Amerika. På sin flyttning
besöka dessa foglar icke allenast alla Europas och Asiens länder, utan äfven hela
Afrika, ty man har dödat dem i Kaplandet lika väl som vid Senegal eller öfra
Nilen. Brushanen anträffas vanligen på större sumpiga sträckor, sådana äfven tofsvipan
älskar, dock utbreder han sig icke så vidt som denna senare. Södra Tyskland
besöker han endast under sin flyttning, norra Tyskland bebor han på sina ställen
regelbundet. I närheten af hafvet ser man honom ofta, men sjöfogel kan han
egentligen icke kallas. Han följer floderna från hafvet långt in i landet och uppehåller
sig visserligen merendels i deras närhet, men stryker likväl omkring temligen långt
från deras stränder och anträffas derför ofta midt på slätterna eller till och med på
stepperna. - Från Skåne har man uppgift om brushanens årliga ankomst dit i
början af april. I Tyskland infinner han sig i större flockar först i början af majr
sällan redan under sista dagarne af april, och flyttar till sina sommarplatser samt
börjar redan i juli och augusti åter ströfva omkring och under vissa förhållanden
redan då begifva sig på vandring. Äfven han reser om natten och alltid i sällskap,
hvilka då vanligen bilda kilformiga kedjerader. Hannarne vandra skilda från honor
och ungar, liksom äfven båda könen uppehålla sig åtskils i vinterherbergena. Anda
till parningstiden komma brushanarne ganska väl öfver ens, visa sig sällskapliga, hålla
troget till sammans, blanda sig väl äfven, men alltid endast för kort tid, bland andra
beslägtade foglar. I likhet med sina anförvandter äro de vakna och lifliga redan
innan dagen inbryter och långt in på natten samt hela natten, om månen skiner;
de sofva och hvila sig således så godt som endast under middagstimmarne. Morgon
och afton sysselsätta de sig ifrigt med att uppsöka sin föda, som består af de mest
olika vattendjur, men äfven af landinsekter och maskar och likaså af mångahanda
frön. Så snart parningstiden inträder, förändras deras beteende fullkomligt, och nu
göra de skäl för sitt namn. Hannarne slåss oupphörligt utan verklig, förklarlig
orsak, må hända alldeles icke om honorna, men väl om en fluga, en skalbagge, en
mask, en hviloplats, om allt och om intet; de kämpa, antingen honor finnas i
närheten eller om inga sådana synas till, lika väl om de ega sin fulla frihet eller
befinna sig i fångenskap, vare sig att de först för några få timmar sedan förlorat sin
frihet eller redan åratal lefvat i bur; de strida vid hvarje tid på dygnet, kort sagdt,
under alla omständigheter. I det fria församla de sig på särskilda platser, hvilka,
der de förekomma talrikt, ligga fem- till sexhundra steg ifrån hvar andra, för hvarje
år på nytt uppsökas och väl till följd af nedtrampningen under de oupphörliga
striderna men icke i och för sig skilja sig från den kringliggande marken. Ett något
upphöjdt, alltid fuktigt, med kort gräs beväxt ställe af en och en half till två meter
i genomskärning väljes till stridsplats och besökes nu flera gånger dagligen af ett
visst antal hannar. Här väntar hvar och en sin motståndare och kämpar med honom.
Innan kragens fjädrar utbildat sig, uppträder ingen brushane på valplatsen, men så
snart han anlagt sin fulla sommardrägt, infinner han sig och håller sig vid platsen
med en beundransvärd seghet. »De hafva», säger Naumann, »intet annat vapen
än sin mjuka, i spetsen kolflika men för öfrigt slöa näbb, ett ganska svagt verktyg,
hvarmed de aldrig kunna skada eller bita, så att blod flyter, hvarför de ock vid sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
