Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 SNÄPPVADARE.
u
beckasinen. Hans kött är det förträffligaste af alla snäppors, jagten den lättaster
och detta gör artens beklagansvärda aftagande förklarligt.
Vår Morkulla (fig. 224) anträffas, med undantag af några nordiska öar, i alla
Europas länder och likaså i hela norra och mellersta Asien. På sin vandring besöker
hon från Europa nordvestra Afrika, från norra Asien Indien, och här icke allenast
de nordliga, höga bergstrakterna, utan äfven det södra låglandet till Kalkutta och
Madras. Vanligen antager man, att hennes egentliga hemland, således hennes
häckningsområde, utbreder sig mellan 45 och 67° nordlig bredd, men vi veta nu genom
grefve von der Miihle, att enstaka morkullor häcka i de grekiska bergen, och
genom Mountain e er, att icke så få häcka på Himalaya, härstädes visserligen tätt
under snögränsen. Milda vintrar förleda dem stundom att stanna på sin
häcknings-plats år ut och år in, men de flesta anträda hvarje höst en resa och taga först
vinterqvarter i de sydeuropeiska bergen. »Vid midten af september, så snart större
delen af vaktlarne anträdt sin farliga resa öfver hafvet», säger von der M ti h le,
uppträda niorkullorna på Morea och infinna sig till en början på samma platser, på
hvilka jägaren nyss förut bedref en gifvande vakteljagt, nemligen i häckarne och
buskarne långs afloppskanalernas dammar eller på de klippiga kullarne, hvarest de
dölja sig bakom salvia- och myrtenbuskar. Deras antal är ovanligt stort. Inträder
kall väderlek, flytta de från de buskbeväxta ängarna och anträffas endast i de trånga
bergsdalarne och på kullarnes sluttningar mot solsidan eller vid buskbeväxta
flodstränder.» Allt efter den i norden rådande väderleken inträffar morkullaii hos oss
tidigare eller senare på året. I allmänhet kan man. antaga, att man från slutet af
mars i Skåne kan räkna på genomstrykande morkullor. Men en bestämd tid kan
icke angifvas, emedan just denna fogel f Or hvarje år lemnar iakttagaren nya gåtor
att tyda. Man kan tillägga, att äfven den väg, som de taga på sin färd, är mycket
olika, ty medan man det ena året anträffar morkullor i mängd på ett ställe, som
synes motsvara alla deras fordringar, ser man ett annat år härstädes knappt en enda,
ehuru omständigheterna tillåta att vänta motsatsen. I större, sammanhängande
skogar finner man morkullan förr än i smärre skogsdungar, högst sannolikt af den
orsak, att de stora skogarne gifva henne bättre skydd än de smärre, hvilka hon något
senare gerna besöker. De stora skogar i norden, som till största delen utgöras af
granar, motsvara hennes fordringar i hvarje hänseende, hvaremot marig tallskog i
sandiga trakter ingalunda behagar henne. Då det är mycket stilla i skogen, kan
det hända att hon äfven under dagen löper omkring på marken, men alltid utväljer
hon sådana ställen, som dölja henne så mycket som möjligt och skydda henne för
det henne sannolikt mycket besvärliga, skarpa dagsljuset. Först i skymningen blir
hon liflig och börjar springa omkring. Vid lugn hållning drager hon in halsen, bär
kroppen vågrätt och näbben sänkt mot jorden. Då hon går, håller hon sig
hopkrupen, smyger och trippar med ringa hastighet och utan uthållighet; deremot är
hennes flygt i hvarje afseende förträfflig. Hon vänder sig i hvarje rigtning med
skicklighet, höjer och sänker sig efter behag, men stiger åtminstone om dagen
aldrig upp i de högre luftlagren, och så länge hon kan undvika det, flyger hon icke
öfver fria ställen. Då hon skrämmes, förnimmes vid hennes uppflygande ett doft,
hvinande ljud, på hvilket jägaren alltid igenkänner henne, äfven om han icke ser
henne. Högst egendomligt förhåller sig hannen, då han sträcker, d. v. s. utöfvar
flygkonster för att behaga en hona. Dervid purrar han upp fjädrarna, så att han synes
mycket större än han i sjelfva verket är, kommer mycket långsamt flygande, rör
vingarne med endast matta slag och liknar mera en uggla än en vadare. Träffas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
