- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
608

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

608 BROCKFOGELVADARE.

nöje af hennes muntra, lifliga väsende, hennes raska lopp, hennes lätta, vackra, örn
snäppornas påminnande flygt och hennes högljudda, om också icke alldeles välljudande,
likväl icke obehagliga stämma, hennes mod och stridslystnad; men snart lär man sig
grundligt hata henne. Hon förstår rigtigt mästerligt att förstöra jagten för
naturforskaren och jägaren, ty hon är icke allenast en väktare och varnare för alla små
strandfoglar, utan för alla foglar i allmänhet, och ingenting undgår hennes
uppmärksamhet. Liksom jägaren, så går det äfven hvarje annan varelse, som visar lust att
störa de olika sjöfoglarnes fredliga samlif. Hvarje glada, hvarje kråka, hvarje
öken-korp, som nalkas, hvarje kärrhök och framför allt hvarje fyrfota rofdjur angripes och
drifves ofta på flykten. Mot foglar gör sporrvipan under sådana omständigheter
stundom bruk af sitt vapen, i det hon plötsligt kastar sig på motståndaren och söker
skada honom med ett slag af vingen. Sporrvipans föda är ungefär den samma som
den vanliga vipans; man finner i hennes mage insekter af olika art, maskar, musslor
och sand. Köttet har en högst obehaglig smak, och »siksak», såsom araberne kalla
fogeln på grund af hans skrik, är derför onjutbar. - I norra Egypten börjar
sporr-vipans fortplantning i midten af mars, men de flesta bona anträffas i midten af april,
många ännu i maj.

Den andra gruppen bland de egentliga brockfoglarne (med förkrympt baktå)
bildas af de hithörande slägten, som jemte en kort näbb hafva till gemensamt
kännetecken spetsiga vingar, i hvilka den första handpennan är den längsta.

Närmast intill föregående ställa vi Fjellpipareslägtet (Eudromias), emedan
dithörande foglar hafva mellanfötterna täckta af tydliga, tvärstälda plåtar, hela eller
i två rader. Baktå saknas; stjerten är rundad. - Vår Fjellpipare (Eudromias
morinellus, fig. 228, a) bär en drägt, som förträffligt motsvarar färgen på marken i
en bergsbacke. Ryggsidan är musgrå, med en något ljusare teckning till följd af de
roströda fjäderkanterna; strupen är hvit; halsen är grå och skiljes af en smal svart och
en hvit gördel från bröstet, som är roströdt med undre delen af det samma på midten
svart; buken är hvit; öfver ögat går en bred, ljus, i nacken sammanlöpande strimma.
Ögat är mörkbrunt, näbben svart, foten grönaktigt gul. Honan är mindre vacker?
men liknar hannen. Längden utgör 23 cm., hvaraf stjerten upptager 7 cm. -
Under en renjagt på Dovrefjellets rygg och omedelbart under den smältande snöns gräns
lärde jag för första gången känna fjellpiparen såsom häckfogel; sedermera erfor jag,
att han anträffas öfver allt i norden, men endast på liknande ställen, ehuru
visserligen mot Nordkap på lägre bergsryggar, men alltid inom alpregionen eller den
deremot svarande höglandstundran. Hans häckningsområde sträcker sig från Finmarken
in i Taimurlandet och från Spetsbergen eller Novaja Semlja till mellersta Tyskland
och mellersta Sibirien, hans vandringsområde utbreder sig till Mindre Asien, Persien,
Abessinien och Algeriet. Redan i augusti lemnar han sitt hemland och kommer
sällan tidigare än i april till baka, men börjar visserligen häckniugen omedelbart
efter sin ankomst. Han anträder sin vandring i mindre eller större sällskap, och pä
resan är han i rörelse så väl om dagen som om natten. Man har kallat fjellpiparen
för dum, men denna åsigt kan jag icke dela. Han ådagalägger visserligen på sina
häckningsplatser föga skygghet för menniskan, men säkert endast emedan han på
sin säkra höjd så sällan får se henne. Förföljes han verkligen, så blir han deremot
snart ganska försigtig. Hans hållning är särdeles prydlig, hans gång behaglig och
ledig, lätt och hastig, hans flygt i högsta grad skicklig, pilsnabb om skyndsamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0628.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free