Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDFOGLAR.
man dock tillerkänna dessa stolta och majestätiska foglar första platsen och inrymma
åt dem rang af en underfamilj (Cyynince). Deras kropp är långsträckt, halsen
mycket lång, längre än bålen, hufvudet af medelstorlek, näbben, som är af ungefär
samma längd som öfriga delen af hufvudet, är rak, jemnbred, framtill afrundad, vid
roten naken eller knöligt uppdrifven, mot spetsen flackt hvälfd och utlöpande i en
rundad nagel. Den låga, kraftiga foten sitter långt bakåt, mellantån är längre än
tarsen; baktån saknar hudflik och är liten och svag samt sitter så högt, att den, då
fogeln går, icke vidrör marken; simhinnorna utmärka sig genom sin storlek. - Med
undantag af eqvatorialländerna bebo svanarne, af hvilka man beskrifvit 10 arter, alla
jordens zoner, men förekomma talrikast i den norra jordhalfvans tempererade och
kalla zon. De bebo sötvattenssjöar och vattenrika träsk samt uppehålla sig i
vattendrag af alla slag. Sitt bo anlägga de regelbundet i det inre landet, men efter
rufningstiden vistas de deremot på hafvet. Deras gång försvåras deraf, att benen sitta
långt bakåt, och deras lopp synes derför klumpigt och vaggande. Flygten, särdeles
uppflygten ur vattnet, fordrar skenbarligen en betydlig ansträngning, men är mycket
lidande, i synnerhet då de uppnått en viss höjd. Till sina andliga förmögenheter
stå svanarne icke efter de öfriga andfoglarne. Mot svagare foglar visa de sig
ovänliga och elaka, och det ser nästan ut som det obetingade öfvervälde, som de så snart
förvärfva sig, dock icke vore tillräckligt för dem, ty icke sällan förfölja de oafbrutet
andra simfoglar, angripa dem med raseri och döda dem utan någon anledning,
liksom endast för att på dem visa sin öfverlägsna styrka. Hannarne strida med mycken
häftighet om honorna. Jemte denna högmodiga hersklystnad visa de äfven en
klandervärd afundsjuka och en viss lömskhet. Deremot älska makarne i ett par hvar andra
med trofast ömhet, och det en gång ingångna äktenskapet gäller för hela lifvet.
Honan bygger boet, men hannen hjelper åtminstone till med att framföra materialier
till det samma, hvilka han släpar dit i näbben eller hoptals flottar fram från långa
afstånd. Sjelfva boet är en ganska stor, konstlös byggnad, som till underlag har alla
.»
slags vattenväxter och fulländas och beklädes med torr vass och dylikt. Aggen äro
till antalet 6 till 8, med starka skal, och de särdeles näpna, i en tät dundrägt klädda
ungarne kläckas ur dem efter 5 till 6 veckors rufning. - Vegetabilier, som växa i
vatten eller träsk, deras rötter, blad och frön, insekter och dessas larver, maskar,
musslor, små amfibier och fiskar utgöra svanarnes föda. - Hafsörnarne och de stora,
kungsörnarne förgripa sig stundom på gamla, oftare deremot på unga svanar, men
för öfrigt hafva de stolta och starka foglarne icke mycket att frukta af rofdjuren.
Menniskan förföljer dem för deras kött och fjädrar, men framfor allt för deras dun.
Svanar, som infångas unga, kunna vid någorlunda god behandling lätt uppfödas och
bli då lika så tama som de, hvilka blifvit födda i fångenskap. En och annan svan
fattar varm tillgifvenhet för sin vårdare, men deras smekningar pläga vara så
stormande, att man alltid måste iakttaga försigtighet, då man vill sysselsätta sig med
dem något närmare. Det oaktadt förvärfva de sig hvars och ens vänskap genom sin
vackra gestalt och behaget i sina rörelser: man betraktar dem såsom dammarnes
förnämsta prydnad.
Den tama svan, som finnes i våra dammar, är Knölsvauen (Cygmis olor),
som ännu i dag lefver i vildt tillstånd i norra Tyskland eller i allmänhet i norra
Europa och i östra Sibirien. Näbben är röd till fårgen och utmärkes af en svart knöl.
Fjäderdrägten är rent hvit, ungarne äro grå eller hvita. Längden .utgör l,so m.,
hvaraf stjerten upptager 18 cm. Honan är något mindre. - Från föregående
skiljer sig Sångsvanen (Gygnus mtisicus, fig. 238) derigenom, att näbben saknar knöl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
