Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKAEFVAE. 711
undersida upprispade, silkesleua, på öfversidan tätt åtliggande, skarpt begränsade och
täckande hvar andra liksom fjäll. - Skarfvarne förekomma i alla verldsdelar och
lefva lika väl i hafvet som i söt vatten. Några arter bebo högnordiska länder,
flertalet lefver i jordens tempererade och heta zoner. Några aflägsna sig sällan från
hafvet och vistas här på klippöar, andra åter bo i vass- eller trädrika träsk och
mo-ras, vid flodsjöar och liknande vattendrag och förirra sig endast undantagsvis någon
gång till hafskusten. De följa de större strömmarne djupt in i landet, sväfva i
allmänhet gerna omkring och uppehålla sig under rufningstiden på ett och samma ställe.
De nordiska arterna vandra regelbundet, de öfriga stryka. På släta marken röra de
sig temligen ovigt och vaggande, men på trädens grenar med påfallande skicklighet,
hvarjemte de flyga hastigare än man skulle kunna tilltro dem, emedan deras flygt
ser ut som vore den i hög grad tröttande. Så mycket som möjligt hålla de sig i
vattnet och simma och dyka med en färdighet och uthållighet, som måste väcka
iakttagarens beundran. Med afseende på deras öfriga egenskaper är föga berörnvärdt att
saga. De äro skarpsinniga, kloka, förståndiga, listiga, men trätgiriga, stridslystna,
elaka och illvilliga i högsta grad, lefva visserligen sins emellan i fred, men endast
af den orsak, att ömsesidiga angrepp med lika förbittring tillbakavisas, misshandla
alla andra foglar eller försöka åtminstone att plåga dem. - Alla skarfvar äta så
länge de förmå, och till och med då magen är fyld, störta de sig girigt öfver ett byte,
som de råka få sigte på. De hvila, så tyckes det, endast för att åter kunna fiska
och äta, och upphöra endast med ätniugen så länge de ordna sina fjädrar eller sofva.
Derigenom att deras svalg kan utvidgas i hög grad, sättas de i stånd att nedsvälja
mycket stora fiskar, men dessa smältas ofantligt hastigt, och deras mage måste då
fyllas på nytt. I länder, i hvilka menniskan kommit till herraväldet, är det
omöjligt att fördraga dem, ty de tillfoga fisket den allra känbaraste skada; i hafvet
deremot äro de åtminstone på sina ställen till någon nytta genom sin stora glupskhet,
ty af de fiskar de sluka bereda de guanon. - Alla slägtets arter rufva i sällskap
och grunda stundom kolonier, som räkna flera tusen par. Bona stå antingen på
klippiga öar i klyftor, remnor, hålor, på utspringande klipplister o. s. v., eller ock i
träd, stundom till ett antal af 40 till 50 i ett enda. Då de nödgas bygga sjelfva,
sammanföra de helt oordentligt tjocka risqvistar och fylla midten i högsta grad
slarf-vigt med vass och gräs, men de hålla bona nästan aldrig torra, ofta tvärt om så
fuktiga, att äggen formligen ligga i gytja. Aggen äro 2-4 till antalet och rufvas
vexelvis af båda makarne. Ungarne komma nästan nakna till verlden, få derefter
ett kort f jun af dyster färg, och först då de äro halfväxta, erhålla de fjädrar; de
stanna länge i boet, följa derefter de gamla i vattnet, undervisas under ett par
dagar af begge föräldrarne och lemnas sedan åt sig sjelfva. - Fångna skarfvar roa
genom sina olikartade ställningar, af hvilka hvar och en företer något egendomligt,
genom sin rastlöshet och sin liflighet samt den list, hvarmed de anställa jagt på allt
lefvande och ätbart, skrida vid god vård äfven till fortplantning, men för deras
hållande i fångenskap fordras i alla händelser en amatör, som ingalunda skyr de med
deras underhåll förknippade betydliga kostnader.
K or m or a 11 e n eller Storskarfven (Graculus carbOj fig. 262) är den mest kända
och må hända äfven mest utbredda arten. Stjerten består af 14 pennor. Öfre
delen af hufvudet, halsen, bröstet, buken och nedre ryggen äro glänsande svartgröna,
med mild metallglans; främre delen af ryggen och vingarne äro brunaktiga,
brons-glänsande och liksom bestående af fjäll på grund af fjädrarnas mörkare, rundade
kanter; vingpennor och stjertpennor äro svarta; en hvit fläck, som börjar bakom ögat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
