- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
728

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

728 PINGVINFOGLAR.

mycket djupt, så att endast hufvud och hals, mera sällan ryggens öfre del, skjuter
upp öfver vattnet. Deras kraft att fortskaffa sig i djupet är beundransvärd. Härvid
använda de på samma gång sina korta vingar och sina ben och simma så kraftigt,
att de med största lätthet rå på det stormande hafvets vågor och till och med under
häftigaste storm dyka upp och ned. Språngdykarne kasta sig med en kraftig stöt
af fötterna upp öfver vattnet, sväfva ett ögonblick alldeles fritt i luften och försvinna
derpå under vågorna. Man vet icke till hvilket djup de kunna dyka, men man har
rätt att antaga, att de i dykarkonsten icke gifva efter för de utmärktaste dykare
bland lommar, alkor och doppingar. Äfven på land röra de sig med öfverraskande
skicklighet. Deras bens ställning tvingar dem till att gå upprätt, och då de endast
kunna taga korta steg, måste de lyfta den ena foten öfver den andra, vrida sig
sålunda under gången beständigt fram och till baka och komma blott långsamt ur stället;
men blifva de skrämda och tvingas att röra sig hastigare, lägga de sig ned på bröstet
och hasa sig, under liktidigt bruk af vingar och fötter, så hastigt fram, att en gående
menniska har svårt att upphinna dem. Utför branta klippväggar kasta de sig till
hälften glidande, till hälften rullande, och hafva de väl uppnått vattnet, äro de i
trygghet. - Deras föda utgöres af fiskar utaf de mest olika slag och mångahanda
skal- och blötdjur, som de samla på korallref ven eller uppsöka mellan hafs växterna.
- Pingvinerna behöfva en stor del af året till sin fortplantning, och det
egendomliga härvid är, att äfven de foglar, som icke rufva, lefva på land under rufningstiden.
Bennett, som besökte Macquarisöarna i södra delen af Stilla hafvet, gifver en liflig
skildring om deras görande och låtande. »Den mängd pingviner», säger han, »som
samlar sig på detta enda ställe, är otroligt stor, och det tyckes vara fullkomligt
omöjligt att uppskatta på ett ungefär huru inånga som kunna vara samlade, emedan
dag och natt ständigt omkring trettio- till fyrtiotusen landstiga och lika många
begifva sig ut i hafvet. De, som befinna sig i land och bilda en vida talrikare skara,
äro ordnade såsom ett regemente soldater, icke blott i led, utan äfven efter ålder.
Ungarne finnas på ett ställe, de ruggande foglarne på ett annat, de rufvande honorna
på ett tredje och de lediga hannarne på ett fjerde. Uppställningen iakttages med
sådan stränghet, att hvarje pingvin, som icke tillhör en flock, icke i denna mottages.»
Under rufningstiden bana de från vattnet genom gräset raka vägar, hvilka befrias från
alla stenar och växtdelar och trampas så släta och hårda, att man håller dem för ett
verk af menniskor. Sådana vägar leda, enligt Abotts iakttagelser, på
Falklandsöarna här och der milslångt in i landet. - Några arter gräfva djupa hålor till
äggens läggande. För detta ändamål välja de sig en jemn plats, undergräfva den
samma i idel fyrkanter, emedan de linier, som bildas af deras stigar, så godt som
alltid skära hvar andra så rätvinkligt som möjligt. Hvarje fyrkant tjenar till
boplats och urhålkas. Boet bildar ett bakugnslikt rör af olika djup, vexlande mellan
60 och 90 cm. Ingången är temligen vid, men mycket låg, det inre af hålan står
i förbindelse med angränsande underjordiska gångar, så att foglarne äfven under
jorden kunna aflägga besök hos hvar andra. Särskilda vägar leda rundt omkring
ruf-ningsplatsen och äro lika släta och glatta som trottoarerna och gatorna i våra städer.
Hvarje par har sitt rör, och alla, som bebo samma rufningsplats, bilda en familj och
lyda den allmänna ordningen. Hannen sitter bredvid den rufvande honan, och då
hon lemnar boet, kryper han sjelf dit in för att rufva, så att ägget aldrig lemnas af
båda makarne på en gång. Men detta tyckes också vara nödvändigt, emedan
ping-vinerna stjäla äggen från hvar andra. Större arter gå så långt i begär att uppfylla
moderspligterna, att de med våld taga äggen från de svagare. Det kan hända, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0748.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free