Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖDLOR. 51
Tschudis påstående vanligen- nattetid, sina 6 till 8 ägg, af en bönas storlek och
aflångt runda, af smutsigt hvit färg. Dessa läggas olika allt efter ortens
beskaffenhet, alldenstund man finner dem icke allenast på soliga ställen i sanden eller
mellan stenar, utan äfven i mossa, midt i den stora svarta myrans stackar, i hvilka
myrorna icke röra dem, och på dylika platser. De äldre djuren byta under
sommarens lopp på obestämd tid flere gånger om skinn, desto oftare, ju starkare och större
de äro. Den gamla huden lossnar dessförinnan delvis och aflägsnas fullkomligt genom
att djuret rifver sig mot stenar, rötter, grässtrån och dylikt. Hos svagare djur tager
hudömsningen ofta åtta dagar i anspråk; hos friska och starka är den vanligen slutad
redan på två dagar. - Våra oskadliga ödlor hafva icke blott att lida af kölden
allena, utan derjemte af ett betydligt antal fiender. Alla de ofvan nämnda rofdjuren
hota dem oupphörligt: de äro derför också försigtiga och skygga. En deras sinnen
b e döf van de skräck tyckas de dem förföljande Ormarne ingifva dem. - Ödlorna äro
på långt när icke så seglifvade som andra kräldjur. Afhugges hufvudet på dem, så
dör detta om några ögonblick, och den halshuggna kroppens äfvensom de afskurua
lemmarnes lifliga rörelser synas icke hafva sin orsak i nervsystemets sjelfständighet
och dess oberoende af hjernan, utan snarare bero på en egendomlig beskaffenhet hos
nerver och muskler. De svagaste djuriska gifter döda snart och säkert de starkaste
ödlor; den mjölkaktiga vätskan ur en paddas slemkörtlar förslår redan, till att
bringa dem om lifvet. Deremot trotsa de längre mineraliska och vegetabiliska
gifter: en katt dör af en tjugu gånger mindre dosis blåsyra och på mycket kortare
tid än. en ödla. Bland växtgifterna synes nikotin verka snabbast: en pris snus,
som stoppas i munnen på dem, eller några droppar tobakssaft döda dem mycket
hastigt. - Bäst lyckas det att fånga våra bräckliga arter oskadade, om man utrustar
sig med en fin haf, fäst på ett långt skaft. För detta fångstredskap fly de icke så
lätt, som om man närmar handen intill dem; de skadas också mera sällan, om man
ur hafven släpper dem i en liten påse af tunt skinn och i denna bär dem hem. Den
bur man anvisar dem måste till en del vara belagd med mossa och innehålla gömslen,
men framför allt kunna utsättas for solen, emedan dennas värme synes vara lika
nödvändig for dem som riklig föda.
Sandödlan (Lacerta agilis, fig. 20), uppnår en längd af högst 20, men
merendels blott 12 till 15 cm.; hufvudet är jemförelsevis tjockt med trubbig nos, stjerten
omkring halfannan gång så lång som kroppen. I gommen stå tio bakåt och inåt
rigtade tänder. Hannens färg är på öfra sidan öfvervägande mer eller mindre lifligt
grön, hos honan är grått öfvervägande. Hjessan, en ryggstrimma och stjerten äro
alltid bruna, haka och undersida grönaktiga eller gulaktiga. .Ryggstrimmorna och
hos honan, äfven sidorna tecknas af långa, i långsgående rader ordnade punkter,
hvilka kunna förstora sig till ögonfläckar; de undre delarne äro besprängda med
svarta punkter. - Sandödlaii utbreder sig öfver mellersta och östra Europa, från
söder till norr, från Alperna till mellersta Sverige och från Kaukasus till Finska
viken, från vester till öster åter från mellersta Frankrike till Kaukasus, saknas söder
om Alperna och uppträder desto sparsammare, ju längre norr ut. Soliga
backsluttningar, i synnerhet sådana, som äro beväxta med marig buskskog, hedar, stenhällar,
häckar, skogs- och vägkanter utgöra hennes käraste tillhåll; dock saknas hon icke
heller på glest beväxta ängar och icke allt för fuktiga mossar, utan slår sig tvärt
om ned allestädes, der hon kan påräkna byte. Sandödlan är snabb och qvick, dock
icke i så hög grad, att en van fångstman förgäfves skulle försöka fånga henne.
Verkligt hastigt springer hon endast, der hon icke hindras, men kilar rätt behändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
