Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54: FJÄLLÖDLOR.
Må hända sammanhänger härmed, att den tid, vid hvilken hon lägger sina redan
moderlifvet mognade ägg eller föder ungarne till verlden, är mycket olika, ehuru
denna tid alls icke öfverensstämmer med hennes olika uppträdande. Angående
un-garnes födelse har Mejakoff iakttagit, att honan, för hvarje gång hon lagt ett ägg,
går några steg framåt, så att äggen komma att ligga i en rad; under tiden
anstränga sig ungarne att spränga äggskalet, och innan en halftimme är förliden,
hafva de lyckats häri och kommit fram ur äggen; modern synes icke skänka dem
den minsta uppmärksamhet, utan springer sin väg, så snart hon lagt det sista ägget.
Agghinnan kan emellertid, enligt Leydigs iakttagelser, sprängas redan i
moderlifvet, och då födas verkligen lefvande ungar.
Familjen Skenödlor (Ameivae).
I Amerika representeras och på visst sätt ersättas Varaner och ödlor af
sken-ödlorna, hvilka ej blott till sin storlek i allmänhet öfverensstämma med sina fränder
i gamla verlden, utan äfven likna dem till sin byggnad, ehuru de till fyllest skilja
sig från dem genom sina tänders och plåtars beskaffenhet. De på käkkanten stående,
icke urhålkade tänderna äro rigtade snedt utåt; fjällen äro glatta, liknande ödlornas,
på hufvudet förstorade till plåtar, på buk och stjert ordnade i tvärrader. De flesta
hafva två tvärgående veck på strupen, hos många finnas körtelöppningar på
skänk-larnes (lårens) undersida, s. k. skänkelporer. Den långa, tvåspetsade tungan beklädes
af tegellagda fjäll, hennes rot kan stundom till en del instjelpas; trumhinna finnes. -
Alla arter af denna familj, mer än 70 till antalet, lefva i Amerikas varmare trakter,
de största i eqvatorialländerna. Några lefva blott på heta, sandiga ytor, andra i
ängarnas höga gräs, andra åter i skogarne, några åtminstone tidtals i vatten. Deras
boningar bildas af naturliga eller af dem sjelfva graf da hålor, till hvilka de vid fara
vanligen taga sin tillflykt. Till lefnadssätt och väsende påminna de lika mycket om
Varaner som om de mindre ödlorna. De äro mycket snabba och lifliga, de större
arterna äro dugtiga röfvare, som anställa jagt icke blott på insekter, maskar och snäckor,
utan äfven på smärre ryggradsdjur, och således till och med kunna blifva skadliga;
några sägas äfven äta frukter. Sina ägg lägga de i ihåliga trädstammar. Några, i
synnerhet de större arterna, anses för ett smakligt villebråd och jagas här och der
regelbundet; de öfriga ofredas icke.
Tejuödlorna (T e j u s) kännetecknas genom sin vid roten rundade, från midten
något sammantryckta stjert och halsens veckiga hud, de släta, i tvärrader ordnade
ryggfjällen och de fyrkantiga, i femtärningsform stälda bukfjällen, gomtändernas
frånvaro, sina med två eller tre inskärningar försedda öfre framtänder och de i
ungdomen trespetsade, på ålderdomen knöliga kindtänderna samt slutligen den vid roten
instjelpbara tungan.
Slägtets mest bekanta art, T e ju eller, såsom han kallas i Guyana,
»Salom-penter» (Tejus Tejuixin, fig. 22) är en mycket stor fjällödla af 1,5 till 2 meters
längd, hvaraf dock nära två tredjedelar måste räknas på stjerten, och temligen brokig
färg. Grundfärgen är brunaktigt, något i blåaktigt skimrande svart; nacken tecknas
af hvitgula, halsens och hufvudets sidor af radvis ordnade hvitaktiga fläckar, ryggen
af nio till tio tvärband, som sammansättas af runda, gula fläckar. De undre delarne
äro rödgulaktiga med afbrutna svarta tvärband. - Kustindianernes »teju» eller brasi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
