Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
q o
.;^ ORMAR.
henne. Hos några giftormar sträcker hon sig så långt bakåt, att hon till en del
hvilar på refbenen. Hon finnes hos alla ormar, hvilka hafva ihåliga tänder,
hvaremot hon hos de ormar, som hafva fårade tänder, ersattes af en liknande blåsa, äfven
den af mjuk, svampig beskaffenhet, men i saknad af den tjocka omgifvande muskeln,
som tjenar till giftblåsans sammantryckande, hvarför denna blåsa också synes vida
mera ofullkomlig och mindre egnad att infora gift i såren. Hon kan i bästa fall
endast sammantryckas något litet af den främre tinningsmuskelu. Ormarnes tunga,
som sedan gamla tider stått i vanrykte och i hvilken okunniga menniskor ännu i
dag se ormens anfallsvapen, tjenar sannolikt alldeles icke smaken, utan användes
uteslutande att känna med, men är just af detta skäl af ovanlig betydelse för djuret,
Hon är mycket lång, tunn, framtill klufven i två långspetsade halfvor och
öfverdragen med en hornartad massa samt ligger dold i en muskelslida, som löper under
luftstrupen och öppnar sig kort framför dess mynning, nära underkäkens spets. I
denna slida kan tungan helt och hållet dragas till baka, men kan äfven framslungas
långt och utmärker sig genom sin utomordentliga rörlighet. En utskärning i
öfverkäken, som äfven vid alldeles tillsluten mun bildar en öppning, underlättar tungans
omvexlande indragande och utslungande, alldenstund hon alltid har fri väg genom
denna öppning. - Ormarnes synorgan torde med hänsyn till sin skärpa sluta sig
närmast efter deras i så hög grad känsliga tunga, ehuru Ögat otvifvelaktigt är mindre
fullkomligt än hos de öfriga kräldjuren. En särskild egendomlighet hos det samma
ligger i dess skenbara orörlighet, som förlänar det ett glasartadt utseende och hemskt
uttryck. I de felande ögonlockens ställe finnes en genomskinlig liten hinna, som
»på samma sätt som ett urglas är inhäftad i en fals af den runda ögonhålan och
bildar en kapsel, som inåt, genom tårkanalens vida gång. står i förbindelse med
näshålan». Denna genomskinliga hinna, som af en och annan forskare origtigt
jein-föres med hornhinnan eller betraktas såsom sådan, är en del af öfverhuden och
aflägsnas delvis vid den allmänna hudömsningen, hvarför också dess genomskinlighet
ökas efter denna, men från den ena hudörnsniDgen till den andra småningom
förminskas. Luktorganet, som utanpå antydes af näsborrarne, hvilka öppna sig på
hvardera sidan mellan ögat och öfverkäkens spets antingen på sidorna eller ofvanpå
nosen och hos vissa arter kunna tillslutas, synes stå långt efter känsel- och synsinne.
Näsrören äro korta, de benartade luktmusslorua, i hvilkas slemhinna jemförelsevis
få nervgrenar utbreda sig, äro mycket enkla. Hörselorganet märker man först, om
man aflägsnar fjällen på hufvudets sidor, emedan de korta hörs el gångarne helt och
hållet ligga dolda under huden. En egentlig trumhåla saknas och likaså trumhinna,
men snäckan finnes och liknar väsentligen foglarnes. - Kroppsformen betingar
ormarnes egendomliga rörelser och, såsom man lätt inser, till en viss grad deras
lefnadssätt. Rörelserna äro emellertid mångsidigare, än den okunnige vanligen antager.
Visserligen förtjena Ormarne namn af kräldjur i högre grad än de flesta af klassens
öfriga medlemmar, men de krypa ingalunda uteslutande på släta marken, utan gå
äfven upp- och utför berg, upp i träden och omkring i grenarne, på och under
vattenytan: de krypa, klättra, simma och dyka således, och allt detta göra de med nästan
lika stor skicklighet och vighet. Då de krypa, tjenstgöra, såsom ofvan är nämndt,
deras talrika, endast mot kotorna ledade, nedåt fria refben. Endast högst få ormar
äro i stånd att resa sig med främre tredjedelen af sin kropp; de afbildningar, som
föreställa motsatsen, torde utan betänkande kunna betecknas såsom origtiga. De
flesta ormar lyfta icke sitt hufvud högre än 30 cm. öfver marken. Några få,
exempelvis glasögonormarne, göra ett undantag härifrån; många äro icke ens i stånd att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
