- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
110

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110

O EM AR.

afgjord förkärlek uppehålla sig i sumpiga trakter, på öfversvämmade risfält eller i
allmänhet i närheten af vatten, ehuru de icke heller undvika torra trakter och så
väl på det ena som det andra stället bedrifva sin jagt på mindre ryggradsdjur af
de båda första klasserna. Mycket stora exemplar lära stundom våga sig på unga
muntjaks och svinhjortar, och härifrån torde väl de berättelser härflyta, hvilka söka
göra troligt, att dessa ormar sluka djur af ända till en hjorts storlek. De nämnda
idislarne räknas visserligen till hjortfamiljen, men uppnå icke ens vårt rådjurs storlek,
hvarjemte nian, då de nämnas, bör ihågkomma, att i södra Asien lefva
dvergmysk-djuren, hvilka icke blott af infödingarne, utan äfven af de derstädes boende européerne
vanligen kallas helt kort för hjortar. Naturligtvis vet man äfven i Indien att
berätta om jetteorraarnes angrepp på menniskor, men efter min åsigt förekomma dylika
anfall aldrig afsigtligt, utan af misstag. På detta sätt kan man förklara, hvad som
hände djurvaktaren C öp i zoologiska trädgården i London. Han höll en höna
framför en af sina hungriga Pythonormar, såsom han brukade göra, då de matades. Då
ormen skulle störta sig på den samma, tog han fel, förmodligen derför, att det var kort
före hudömsningen och hans syn till följd deraf dålig, högg tag i vaktarens venstra
tumme och slingrade sig ögonblickligen kring hans arm och hals. Co p var ensam,
men förlorade icke sinnesnärvaron, utan sökte med den andra handen få tag i ormens
hufvud för att befria sig från honom, men ormen hade så slingrat sig om sitt eget
hufvud, att väktaren omöjligt kom åt det samma, utan nödgades lägga sig på burens
golf, i hopp att på detta sätt kunna kraftigare kämpa med honom. Två väktare
kommo lyckligtvis i rattan tid mannen till hjelp och befriade honom icke utan möda
från sin motståndare, som eljest må hända kunde hafva beredt honom Laokoon s
öde. Dylika missförstånd kunna, såsom egen erfarenhet lärt mig, förekomma, men
i fria tillståndet torde en pythonorm endast skrida till angrepp på en menniska, då
han anser sitt eget försvar fordra det. - Om pythonormarnes fortplantning har man
gjort upplysande iakttagelser på fångna exemplar. Ar 1841 den 6 maj lade en
tigerorm i Jardin des plantes i Paris under en tid af tre och en half timmar 15
agg, sammanrullade sig öfver dem, så att kroppens ringlar bildade en ihålig kägla,
hvars högsta spets intogs af hufvudet, och låg så i denna ställning, utan att äta
något, nära två månader, till den 3 juli, hvilken dag ungarne utkläcktes. Under
denna tid mätte man upprepade gånger den värme, som utvecklade sig mellan
ringlarne och fann, att denna stundom öfvergick omgifningens temperatur med 10
till 12,5° C. Det rum, hvari den på äggen liggande ormen befann sig, var en stor
lår, soni underifrån uppvärmdes af värmeflaskor ända till 20 eller 25° temperatur.
Denna värmegrad bibehölls sorgfälligt under hela tiden och torde väsentligen hafva
bidragit till det gynsamma resultatet. Sistnämnda dag utkläcktes åtta unga ormar
af ungefär en half meters längd. Utan att taga någon föda till sig växte de redan
under de första sexton dagarne ända till 80 cm. längd, bytte första gången om skinn
mellan den 13 och 18 juli, ömsade skinn fem gånger till december samma år och
började äta efter första hudombytet. Till en början gaf man dem sparfvar, hvilka
de dödade på samma sätt som deras föräldrar; sedermera erhöllo de rått kött och
små kaniner. Alldenstund de erhöllo så mycket föda, som de ville förtära, frodades
de förträffligt och uppnådde redan i december samma år de föddes en längd af 1,5
till 1,55, ja, 2 m. Efter 20 månaders förlopp, den 5 mars 1843, hade de flesta af
dem en längd af mer än 2 meter eller fyra gånger så mycket som de haft vid sin
födelse; en hade redan uppnått 2,34 m. Denna sistnämnda hade under de första
sex månaderna af sitt lif tagit till sig 13,17 och under andra året 22 kg. föda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free