Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNOKAR.
115
omkring sig, då det fångas, utan äfven i fångenskapen vanligen ännu flera veckor,
ja, stundom hela månader fortfarande är mycket ondsint. Om man håller en handske,
ett rockskört eller dylikt mot snoken, biter han sig vanligen så hårdt fast, att
han förblifver hängande i åtskilliga minuter. Hans tänder äro så små och skjuta
så obetydligt fram ur det mjuka tandköttet, att man knappt märker dem hos
lefvande exemplar, men äro så spetsiga, att de genast haka fast i hvad de gripa.
Ormen blifver visserligen lätt så ursinnig, att han biter sig sjelf, sina anförvandter
och andra ormar eller annat, men pröfvar dock icke gerna sina tänder på stenar
eller jern, som man sträcker mot honom. Om han retas, sätter han sig till motvärn
nästan som en huggorm, ringlar i hop sig, drager in halsen, spänner ut bakhufvudet,
och när han biter, spärrar han upp munnen, så långt han förmår. Stundom»,
fortsätter Lenz, »särdeles då väderleken är fuktigt kall, låter han helt tålmodigt fånga
sig, utan att sätta sig till motvärn, men merendels söker han undkomma så hastigt
som möjligt och är verkligen rätt snabb, ehuru man på jemn mark lätt kan
upphinna honom; i alla händelser är han vida snabbare än huggormen och vanliga
snoken. Hålles han i stjertspetsen, lyfter han sig lätt med hufvudet upp till handen.
Om man sätter en lefvande råtta till honom, råkar han i vrede och hväser, ehuru
endast afbrutet och sakta. Eljest hör man honom sällan hväsa, så vida man icke
retar honom på en tid, då han är rigtigt liflig,» Släta snoken föredrager ett bestämdt
slags byte, nemligen ödlor, framför hvarje annat, men blifver icke sällan farlig äfven
för små ormar. Sätter man några lefvande Ödlor i en bur, hvari släta snokar
befinna sig, så märka ödlorna, såsom D ur sy berättar, genast den fara, som hotar dem
och söka i ursinnigt lopp undkomma åt alla håll. Hela sällskapet råkar i största
bestörtning, och under första öfverraskuingeii söka äfven snokarne komma undan så
fort sig göra låter. Dervid bita de ofta så ursinnigt omkring sig, att de råka i
strid sins emellan, ja, stundom till och med gripa tag i sin egen kropp. »På denna
bullersamma inledning», fortsätter Dursy, »följer en pinsam paus. Under snabba
rörelser af tungan och med upplyft hufvud öfverlägga Ormarne om sin anfallsplan,
och med till hälften öppen mun samla de af förskräckelse orörliga ödlorna sina
krafter till ett förtvifladt försvar. Plötsligt skjuter en af Ormarne löst på sitt offer,
sträcker den förut bakåt och åt sidan böjcla halsen, glider hastigt framåt och griper
med vidt öppnadt gap den flyende ödlan. Vridande sig i hvirfvel, omslingrar han
ödlan med trånga vindlingar. Denna har dervid kastats på ryggen, så att endast
dess hufvud och stjert sticka fram ur det täta nystanet. Nu följer det svåra arbetet
med rofvets sväljande. Ödlan skall slukas i hela sin längd och tjocklek med
hufvudet förut, en sak, som kostar mycken möda och lång tid. Vår snok har derför
icke heller någon brådska, berör ännu så länge offret allestädes med sin tunga och
viftar med stjerten efter kattornas vana. Slutligen reser han upp sig, beskrifver
med halsen en lodrät båge, och med vidöppet gap griper han sitt offers hufvud.
Småningom lösas slyngorna, ödlans hufvud försvinner, långsamt följer kroppen, sorgset
vinkar ännu stjerten till afsked, och först efter en half timme eller mera har hon
genom snokens vidt utspärrade svalg glidit ned i hans magsäck. Icke alltid aflöper
detta bestyr lika ledigt; ty äfven den ända till halsen insnärjda ödlan lefver ännu
och håller sig med uppspärradt gap färdig till förtvifladt motstånd. Griper snoken
henne icke rigtigt, så får ödlan tag i hans öfver- eller underkäke och med
krampaktigt sluten mun är hon i stånd att med sina hakformigt krökta tänder hela
timmar hålla sig fast. Förgäfves söker ormen befria sig. Båda djuren hafva
liksom doggar med krampaktigt slutna käftar bitit sig fast i hvar andra. Ursinnig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
