- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
133

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GIFTSNOKAR. 133

förfärande stort antal olycksfall, som orsakats af denna jemförelsevis lilla giftorm.
Men han är också allmän öfver allt i Indien, korsar vandrarens stig oftare än någon
annan orm, intränger icke blott i de öppna hyddorna, utan till och med i tillslutna
hus, ringlar i hop sig på dörrtröskeln, i rummens vrår, i lådor och skåp, smyger sig
in i sängkammare och badrum och blifver härigenom endast allt för ofta dödsbringare.
Då ett fruntimmer efter en nattlig resa lemnade sin bärstol och plockade i hop sina
tillhörigheter, fann hon under sin kudde en sammanrullad krait, som under hela

natten varit hennes reskamrat.

* #

Co b ra de Capello kallade portugiserne en orm, som de funno på Ceylon, och
öfverflyttade sedermera detta namn på närslägtade arter, som de funno i Afrika.
Namnet betyder hattorm och är betecknande nog, men portugiserne hade emellertid
icke behöft göra sig mödan att bilda ett nytt namn, alldenstund så väl den ena som
den andra ormen redan sedan urgamla tider varit bekant och haft sitt namn och
särskildt den i norra och östra Afrika lefvande arten redan i den fornegyptiska
historien kommit till stor ryktbarhet. Hattormarnes (Naja) egendomlighet består
deri, att då de lodrätt uppresa främre delen af sin kropp, kunna de utbreda halsen
i form af en skifva, i det att de rigta de främre åtta refbenen åt sidorna. I denna
ställning hålla de hufvudet oföränderligt vågrätt, och det ser då visserligen ut, som
om de bure en stor, rund hatt; men detta intryck erhåller man endast, om man
betraktar dem bakifrån, hvaremot refbensskifvorna sedda framifrån snarare framkalla
jemförelsen med en sköld, hvarför namnet »sköldorm» måste betraktas såsom mera
betecknande. Munöppningen hos dessa ormar är jemförelsevis stor, och bakom den
medelmåttigt långa, fårade gifttanden stå två till tre glatta, solida tänder.

Cobra de Capello, eller kort och godt Cobra, indiernes Glasögonorm
eller »Tschinta-Negu» (Naja tripudians, fig. 54) är en orm af 1,4 till 1,8 m. längd,
till färgen brandgul, i viss dager spelande i ask blått, hvilken färg dock ser blekare
ut, emedan rummen mellan fjällen äro ljusgula eller hvita, hvarjemte äfven hörnen
på fjällen ofta hafva denna färg. I nacken är det ljusgula så förherskande, att den
mörkare fårgen blott synes såsom prickar, och här bakom är det som den tydliga.
ett par glasögon liknande teckningen finnes. Dessa glasögon omgifvas af två svarta
linier och äro vanligen betydligt ljusare än de omgifvande delarne, medan de ställen,
som motsvara glasen, äro antingen helt svarta eller utgöres af en mörkrandad ljus
ögonfiäck. Buksköldarne äro smutshvita, en och annan är svartfläckig. -
Glasögon-ormen utbreder sig öfver hela södra Asien och likaså öfver alla angränsande öar,
med undantag af Celebes och Moluckerna, Timor och Nya Guinea. Hans
älsklingstillhåll äro hvita myrornas eller termiternas öfvergifna stackar, gamla murar,
sten-och trähopar, lerväggar och dylikt, som erbjuder gångar eller täckta mellanrum till
kryphål. Så länge glasögonormen får vara ostörd, brukar han ligga trög och orörlig
framför ingången till sin håla, men vid en menniskas ankomst vanligen så fort som
möjligt draga sig tillbaka; blott då han bringas i trångmål, går han angriparen på
lifvet. Då han icke är retad, exempelvis då han begifver sig ut på jagt, slingrar
han sig fram öfver marken med knappt upplyft hufvud och utan att utbreda halsen.
Retas han deremot, eller oroas han blott, intager han genast den för hans slägte
egendomliga anfallsställningen. Ehuru en dagorm, undviker han likväl
middags-timmarnes hetta eller i allmänhet de brännande solstrålame och anträder sina jagttåg
först under de senare eftermiddagstimmarne, är allra lifligast under aftonen och
ströfvar ofta omkring till sent på natten, hvarför han af en och annan meddelare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free