Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 ORMAR.
timmar förgått, var mannen död. - Alla hafsormars föda utgöres, såsom naturligt
är, af fiskar och kräftdjur; de förra förföljas af de äldre, de senare af de yngre
Ormarne. Vanligen bedrifves jagten i de öfra vattenlagren, men vid stormigt väder
äfven på större djup. På fångna hafsormar har man iakttagit, att ögat kan betydligt
utvidgas och sammandragas och sålunda göra tjenst på mycket olika djup. Fullt,
d. v. s. icke genom vattnet brutet dagsljus verkar så häftigt på ögat, att pupillen
sammandrages till en liten punkt och djuret formligen bländas, såsom det visar sig
af dess oskickliga rörelser. Angående fortplantningen vet inan numera, att ungarne
vid sin födelse spränga äggskalen och genast börja föra sina föräldrars lefnadssätt.
Såsom hafsormarnes fiender har man lärt känna de ostindiska hafsörnarne och hajarne.
Icke mindre farliga än dessa hafvets fruktansvärda röfvare och sannolikt äfven andra
stora roffiskar tyckas häftiga stormar vara för dem; af dessa kastas de ofta i massor
mot stränderna. Här äro de utan räddning förlorade, så framt icke en vänlig våg
åter för dem med sig ut på djupet.
Med huggormarne börjar raden af de giftiga ormar, hvilka af några forskare
förenas i en egen underordning: ormar med ihåliga gifttänder (Solenoglypha).
Deras tjocka kropp, platta, trekantiga, icke med regelbundna plåtar utan, åtminstone
till största delen, med fjäll besatta hufvud, deras korta, trubbiga stjert, förkrympta
öfverkäksben, som endast bär gifttänder, hvilka sakna fåror eller rännor, och deras
sprickformiga pupiller skilja dem i allmänhet, men icke i alla möjliga fall, från
gift-snokar och hafsormar, och enstaka arter af de förra uppträda dessutom såsom
förbindelseled, så att de grunder, hvilka skulle kunna berättiga till en så långt gående
åtskilnad som att af dem bilda en egen underordning, synas otillräckliga. Vi vilja
derför icke splittra giftormarnes så naturliga och lättfattliga underordning, utan
betrakta huggormarne och de med dem befryndade skallerormarue helt enkelt såsom
familjer af giftormarne.
Familjen Huggormar (Viperidae).
Alla hit hörande giftormar äro i hög grad likformigt byggda och öfverensstämma
mycket med hvar andra. De igenkännas af den mycket undersätsiga, stundom nästan
oformligt tjocka kroppen, det trekantiga, snarare oliksidigt fyrkantiga, platta, på
nosens öfversida fjälliga eller med mycket talrika och små, oregelbundet formade
och ordnade plåtar beklädda hufvudet, äfvensom slutligen den korta, kägelformiga
stjerten, som endast undantagsvis är en gripstjert. Från skallerormarne, de enda
med hvilka de skulle kunna förvexlas, skiljas de derigenom, att de sakna en af plåtar
omgifven grop i trakten mellan näsborrar och ögon. - Enligt noggranna
undersökningar af Strauch, som bearbetat och förträffligt beskrifvit huggormarne, räknar
familjen icke mer än tjugutvå bekanta arter, af hvilka tre förekomma i Europa, men
äfven äro utbredda antingen i Asien eller Afrika, tolf äro egendomliga för Afrika
och fyra för Asien samt de återstående gemensamt tillhöra Asien och Afrika. I trots
af sin fruktansvärda beväpning och sitt gift, som i verksamhet icke står efter för
något annat, äro de långt mindre farliga för menniskan än giftsnokarne och äfven
mindre förderfliga än deras närmaste slägtingar, skallerormarne, men åstadkomma i
alla händelser tillräckligt många olyckor. Alla hithörande ormar föda lefvande ungar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
