Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 ORMAR,
en kort vanmagt, som dock gick öfver, medan jag förblef sittande. Svindeln
lemnade mig sedermera icke förrän den 30 juni på middagen. Från klockan tu till tre
svullnade hela handen och äfven armen ända till axeln, så att jag knappt längre
förmådde lyfta honom; vid tutiden blef min röst så svag, att man endast med
svårighet kunde förstå mig, men vid större ansträngning förmådde jag åter göra den
starkare. Samtidigt började äfven min mage att svälla upp under häftiga smärtor;
efter klockan tre inträdde för första gången kräkning och kort derefter äfven afföriug.
Klockan sju, således sex timmar efter bettet, upphörde vanmagteu, kräkningen och
afföriugen och kort derefter äfven magplågorna fullständigt. Under loppet af den
första natten svullnade armen ännu mera och blodsprängniugarna ökades i så hög
grad, att han blef alldeles röd och blå.» Svullnaden och blodsprängningarna hade
for öfrigt fortplantat sig från axeln öfver bröstet ända till refbenskanten och följande
dagen till höftbenet; smärtan i de uppsvälda delarne, hvilkas värme var omärkligt
högre än den öfriga kroppens, hade stegrats, och endast då den sjuke råkade i
svettning, inträdde någon lindring. Den 30 juni sträckte sig svullnaden och
blod-utådringarna på sidan öfver bukväggen och likaså öfver höften ned på halfva låret,
men dermed hade de äfven nått sin största utbredning, och på fingrarne började det
visa sig, att svullnaden aftog. Efter längre svettning försvann vid middagstiden
svindeln, och den sjuke kunde vara uppe några timmar. »I dag, den 10 augusti,
sex veckor efter bettet», slutar berättaren, »inträder mot aftonen en lätt svullnad af
högra handen. Huden är på alla angripna ställen smutsfärgad och mycket känslig
lör tryckning och omslag i väderleken. Jag kan icke ligga på högra sidan; högra
armen saknar styrka och smärtar ofta hela timmar. Jag har magrat mycket, har
ännu icke blifvit af med frosskänningarna, känner mig ofta hela dagar kraftlös utan
märkbar orsak, och min ansigtsfärg har förblifvit förändrad.» I de förgiftningsfall
till följd af huggormsbett, hvilka sluta med döden, inträffar denna enligt Bolliugers
erfarenhet under en tid, som vexlar mellan en timme och två till tre veckor. Af
610 bitna personer, om hvilka Bollinger erhållit kännedom, dogo 59: dödligheten
steg sålunda till ungefär 10 procent. - Hvarje lärare borde undervisa sina lärjungar
om huggormen, hvar och en borde kunna underrätta dem på hvad sätt de utan fara
för sig sjelfva skola kunna döda ett dylikt djur, om de finna det, hvarje fader borde
lära sina barn, att ett enda kraftigt käpprapp öfver ryggraden dödar huggormen, så
seglifvad han för öfrigt är! Må man blott aldrig låta förleda sig till att utan
vederbörlig försigtighet upplyfta det slagna djuret; ty dettas rörelseförmåga varar långt
efter sedan det erhållit det dödande slaget, och den fara, som ligger i dess gifttänder,
minskas icke ens, om ett skarpt hugg skiljer hufvudet från kroppen! Det afhuggna
ormhufvudet biter nästan lika ursinnigt omkring sig som förut, medan ormen ännu
lefde, och hela minuter och ännu längre efter halshuggningen söker det bita
åt den sida, hvarifrån det tror sig anfallet, hvilket bevisar, att den lilla och så föga
utvecklade hjernan först mycket; sent förlorar sin verksamhet. »Det är en ohygglig
anblick», säger Lin ek, »huru ett dylikt blodigt hufvud med raseri och förtviflan i
de dystra dragen, i de glödande ögonen, oupphörligt öppnar gapet, reser upp
gifttänderna och såsom förut hämndgirigt sträcker dem fram öfver munkanterna efter
fingrarne, som fasthålla hufvudet.» Och giftet förlorar icke så snart sin kraft efter
ormens död; till och med torkadt och åter upplöst förmår det, såsom många försök
visat, förstöra ett högre däggdjurs blod. De af mina läsare, hvilka bo i trakter,
som hemsökas af giftiga ormar, skulle jag vilja tillråda att anställa nattliga jagter
på dessa skadedjur. Enligt all erfarenhet tror jag, att man säkrast kan rensa en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
