Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 ORMAR,
icke ens undantagen, samt förbannat, fördömt och oblidkelig förfölit honom samt
C_J ’ ’ CD t}
dödat honom med verklig förtjusning. Sa liten efan är, så lätfretlig, ilsken och
farlig är hon. I några af Indiens provinser, i synnerhet i Sind, tillskrifver man
henne de flesta af alla dödsfall, förorsakade af ormbett, och i synnerhet hafva
arbetarne på fälten mycket att lida af henne. Hon är mycket stridslysten och, äfven då
hon endast synes tänka på sitt försvar, alltid benägen att på sin motståndare, vore
han också den störste och starkaste, pröfva sina gifttänder. Så snart hon tror sig
hotad, ringlar äfven hon i hop sig, men icke på samma sätt som andra huggormar,
utan hon böjer sin kropp två gånger i form af en halfmåne och i midten af denna
halfmånes insida håller hon hufvudet färdigt till anfall. Dervid förblifver hon icke
ett ögonblick stilla, skjuter tvärt om kroppen oupphörligt fram och åter och
åstadkommer derigenom ett buller, sådant man dock äfven förnimmer från cerastes.
Familjen Gropormar (Crotalidce).
Hithörande ormar igenkännas derpå, att de hafva en djup grop eller blindsäck
på hvardera sidan af nosen, mellan ögouen och näsborrarne. Denna grop står dock
icke i förbindelse hvarken med ögonen eller med näshålorna. – Man känner ungefär
fyratio arter, som tillhöra denna familj, och dessa arter uppträda talrikast på indiska
området, saknas i det angränsande etiopiska liksom i det australiska fullständigt,
finnas endast i ett fåtal i gamla verldens norra, men äro åter talrika i nya verldens
båda områden och förekomma i öfvervägande antal i norra Amerika. - Dessa ormars
lefnadssätt afviker föga från huggormarnes. De äro liksom dessa fulländade nattdjur
och tillbringa dagen sofvande eller slumrande, antingen dolda i sina kryphål eller
liggande framför dessa för att njuta af solskenet; dock tyckes det som om åtminstone
några af dem vore mindre tröga om dagen och mindre utpreglade nattdjur än
hugg-ormarne. Flera arter klättra, och några, hvilkas gröna färg utmärker dem såsom
träddjur, tillbringa sitt lif på högre eller lägre växters grenar; andra simma nästan
med vattenormarnes färdighet och förfölja företrädesvis fiskar, men flertalet lemnar
ö U ’
icke marken, utan jagar på denna allehanda däggdjur och foglar. Med hänseende
till sin fortplantning öfverensstämma de fullkomligt med huggormarne, alldenstund
äfven de bära sina ägg så länge, att ungarne spränga äggskalet omedelbart efter
äggens läggning. Ehuru huggormarne hvad farlighet och ondska beträffar svårligen
stå efter gropormarne, gälla dessa senare såsom jordens fruktansvärdaste ormar,
och i sjelfva verket kan man säga, att deras giftverktyg äro högst utvecklade.
Visserligen har man gjort mera väsen af den fara, hvarmed några arter hota menniskan,
än saken förtjenar, men andra arter, framför allt de fruktansvärda lansormarne samt
buschmeistern, tyckas verkligen rättfärdiga den förskräckelse, som deras namn
framkallar. De betraktas såsom en förbannelse för de länder, de bebo, hindra odlingen
af vidsträckta områden och kräfva årligen många offer. Ännu står menniskan
van-mägtig mot dem; den fruktansvärda verkan af deras gift inskränker antalet af deras
fiender och gör det utrotningskrig, som pågår mot dem, ännu föga verksamt.
Familjens mest bekanta arter äro Skallerormarne (Crotalus), som från alla
de öfriga utmärkas genom det bihang eller den s. k. skallran, som de bära på
stjertspetsen och hvars betydelse man förgäfves sökt utfundera. Denna skallra
består af ett större eller mindre antal i hvar andra inträdda, lätt sammantryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
