Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 GRODOR.
en månad. Men det utvecklingstillstånd, hvari de i november och december till
Mårtens aflemuade larverna befunno sig, liknade tillståndet hos andra larver af
samma art, sådant man finner detta i slutet af juni. Att kall väderlek eller också
mycket kallt vatten fördröjer grodlarvernas utveckling, är en från många håll
bekräftad erfarenhet. Grodlarver, som måste utveckla sig i mycket högt belägna
bergsvatten, nödgas icke sällan öfvervintra i outveckladt tillstånd och kunna först våren
derpå lemna vattnet. - Grodorna äro i allmänhet lifliga och muntra varelser, hvilka
visserligen lika väl som öfriga amfibier måste räknas till djur med nattligt lefnadssätt,
men till en del äfven om dagen utveckla en verksamhet, som eljest icke iakttages
i klassen. I rörelseförmåga öfverträffa de alla sina samslägtingar, gå eller vagga
sig fram bättre än dessa, hoppa med jemförelsevis väldiga språng och stor skicklighet;
australiska trädgrodor (Litoria)^ hvilka Kr ef f t derför kallar känguruer bland
grodorna, göra icke sällan hopp så höga som en menniska; andra åter (Rhacophorus)
hoppa, tack vare sina ovanligt väl utvecklade, såsom fallskärm tjenande simhudar, i
kapp med flygekorrar. Grodorna simma och dyka förträffligt, kunna också hela
timmar utan svårighet stanna på bottnen af ett vattendrag; de se, höra och lukta väl,
visa, trots den skenbara motsatsen, både förnimmelseförmåga och känselförmåga samt
ega äfven, ehuru i ringa grad, smaksinne. Medan det hos andra klassmedleimnar
faller sig svårt att upptäcka spår till högre andlig verksamhet, visa de prof på
lokalsinne och urskilningsförmåga, minne och förmåga att tillgodogöra sig vunnen
erfarenhet, försigtighet och skygghet mot andra varelser, ja, till och med en smula list,
då fråga är om att undgå en fara eller skaffa sig byte; likaså visa de äfven behag i
starka toner, såsom tydligt framgår af deras ständiga aftonkonserter; och på grund af
alla dessa egenskaper tilltala de oss i högre grad än alla öfriga amfibier. Ovilkorligt
tränger den åsigten sig på oss, att de äro muntra, lefnadslustiga djur, som med nöje
hängifva sig åt behagliga intryck och tillkännagifva detta nöje genom högljudt skrik
eller, för att tala från deras ståndpunkt, genom sång. Deras röster äro visserligen
icke så olikartade, så rikhaltiga, så klangrika och omvexlande som fogelsång, men
stå likväl icke allt för mycket efter de flesta däggdjurs läten och öfverträffa i hvarje
hänseende geckoermis, hvilka bland kräldjuren äro de enda, som hafva röst. Från
ett högljudt bölande ända ned till en syrsas sång, från en gäll h vissling ända ned
till en dof klagan, kan man förnimma alla möjliga mellanliggande läten. Den ena
kraxar mera hest, den andra har ett fulltonigare läte; den ena låter som en
gräshoppa, den andra bölar som ett nötkreatur; i enstaka, afbrutna toner låter
klockgrodan höra sig, ätliga grodan åter i omvexlande sång. I Sydamerikas urskogar räknas
grodornas stämmor till de betecknande ljuden, i Asiens och Afrikas tropikländer, i
Australien, till och med i Europa är förhållandet icke annorlunda. Liksom en
främmande fogels läte klingade för mig de nattliga ljuden från en groda i det inre
Afrika; en annan groda från samma trakt knarrar doft som strängen på en basfiol,
en tredje skriker likt en hunds hesa skällande, en fjerde qväker gält som en
säckpipa. Lätet hos en sydamerikansk vattengroda liknar enligt Hensel i förvillande
grad en syrsas, en annans läte ett qvidande, som nästan låter som små barns aflägsna
sång eller skulle kunna tillskrifvas cikador; en tredje låter som ett högt klunkande,
icke olikt det ljud vattnet frambringar, då det flyter ur en flaska med trång hals;
en paddas läte liknar en i djupaste bas utstött drill, en löfgrodas åter påminner om
en liten klockas ton, en annans om en hammares slag på ett bleck. Med ett ord:
hvar och en sjunger på sin egna melodi, men huru sorglig och hemsk denna än må
förefalla våra öron, alltid och allestädes är den uttryck för djurets trefnad, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
