Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFGRODOR. 183
med hopp, och att hon alltid, då hon hoppar mot lodräta ytor, häftar fast vid dem,
om de också äro aldrig så glatta. Man kan icke upptäcka något spår till limartadt
ämne, som klibbar fast henne; i stället synes på häftskifvornas undra sida en
ljus-färgad yta, liknande en blåsa, öfver hvilken tåputans öfre, skarpa kant framträder.
Trycker grodan fast tåputan, så lägger sig den blåsformiga ytan tätt intill föremålet,
vid hvilket grodan vill häfta sig; den yttre luften pressar fast kanten och fasthåller
djuret, då alla tåputorna verka samtidigt. I nödfall begagnar grodan sig äfven af
sin struphud till stöd genom att också trycka denna mot den ifrågavarande ytan.
En löfgroda, som kommer upp ur vattnet, glider till en början ned från en glatt
vta, men detta sker helt säkert endast af den orsak, att det vatten, som ännu vid-
*j .
låder häftskifvorna, hindrar, att ett lufttomt rum bildas mellan dem och ytan. På
det ofvan angifna sättet stiger vår groda upp i träden, hoppande från blad till blad,
i det hon börjar på låga buskar och från dem hoppar upp till högre och slutligen
ända upp i trädkronorna. Här i denna luftiga höjd tillbringar hon sommaren, vid
vackert väder sittande på bladens öfra sida, vid regn på deras undersida, så vida
icke ovädret räcker allt för länge och blir så obehagligt för henne, att hon for
regnets skull tager sin tillflykt - ned i vattnet. Huru förträffligt hennes färg
öfverensstämmer med bladens, erfar man, då en löfgroda höres skrika i en buske
och man försöker få sigte på henne: det dröjer då vanligen en lång stund, innan
man lyckas upptäcka henne. Hon är fullt medveten om denna färglikhet och söker
också draga största möjliga nytta af den samma. Hon vet, att ett språng skulle
förråda henne, och derför föredrager hon att, vid en fiendes annalkande eller vid
anblicken af en större varelse, som hon tycker vara farlig, trycka sig tätt intill bladet
och med de små tindrande Ögonen fästa på motståndaren orörlig förblifva i denna
ställning, tills faran är of verstån den. Först i yttersta nödfall besluter hon sig för
ett hopp, men detta sker så plötsligt och med så stor skicklighet, att det merendels
räddar henne* Löfgrodans föda utgöres af mångahanda insekter, i synnerhet flugor,
skalbaggar, fjärilar och glatta fjärillarver. Genom sin skarpa syn och, såsom det
tyckes, äfven rätt goda hörsel märker hon, om en mygga eller fluga nalkas; hon
iakttager dem uppmärksamt och hoppar derpå plötsligen med ett väldigt språng efter
dem, i de allra flesta fall utan att förfela sitt mål. och alltid så, att hon kommer ned
på ett annat blad. Till hjelp för tungan, som kastas fram och fångar bytet, använder
hon väl äfven tårna på en af framfötterna och för ined dessa födan till munnen
liksom med en hand. - Särdeles ifrigt låter löfgrodan höra sin högljudda stämma
under lektiden, men hon tiger icke heller under sommaren, utan skriker med
uppblåst strupe sitt nästan som bjellerldang låtande, om cikadernas sång påminnande
>kräh, kräh, kräh» halfva natten igenom, nästan utan afbrott, och lika väl vid torr
och stadig väderlek som kort före regn. Endast fore stundande oväder skriker hon
mer än eljest, men under regn eller vid fuktig väderlek tiger hon alldeles. Mot
senhösten lemnar hon trädkronorna, kommer ned på marken, hoppar till närmaste
vatten och kryper i likhet med sina samslägtingar ned i gytjan, hvari hon tillbringar
vintern i dödslik sömn, sannolikt dock utan att nås af frosten; men skulle också
detta vara fallet, torde hon i alla händelser ingalunda ovilkorligen for den skull gå
under. Hon är utomordentligt seglifvad och kan uthärda under förhållanden, som
ovilkorligen skulle kosta ett annat högre utveckladt djur lifvet. Tidigare än någon
annan grodart kommer hon åter fram på våren, då lektiden börjar. Härunder vistas
hon helst i sådana dammar, hvilkas stränder kantas af buskar och träd, sannolikt
af det skäl, att det blir henne svårt att ur vattnet låta sin stämma ljuda. Vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
