Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRODOK.
som
till flykten för en sig närmande menniska, gifver hon icke akt på en metare,
sitter stilla, förr än han slänger med spöet. Detta sker icke af brist på
uppmärksamhet, utan är en svaghet i uppfattningsförmågan, sådan vi stundom kunna
iakttaga i knappt mindre grad äfven hos vissa högre stående djur. Vanligen utgöra
insekter, enligt Gr e diers iakttagelser till, och med steklar, exempelvis getingar, men
dessutom spindlar och snäckor hennes hufvudnäring, och genom att förtära dylika djur
gör hon nytta. A andra sidan kan hon åstadkomma skada derigenom, att hennes
glupskhet förleder henne till att göra ingrepp i menniskans rättigheter, hvilka
ingrepp vi icke kunna förlåta henne. Rösel, en naturforskare, sorn med stor
sorgfällighet iakttagit grodorna, försäkrar, att gamla grodor af denna art, utom det att
de sluka unga möss. unga sparfvar, äfven söka bemägtiga sig andungar på vattnet,
ehuru de knappt eller alldeles icke äro i stånd att nedsvälja dem, utan sannolikt
endast kunna dränka dem. I dammar för fiskafvel kan ätliga grodan blifva skadlig
till följd af sin rofgirighet, emedan hon förföljer unga fiskar lika ifrigt som insekter,
grodor och salamandrar. - Först då våren verkligen inträder, således långt senare
än löfgrodan och vanliga grodan, börjar ätliga grodans lektid, sällan före slutet af
maj, vanligen först i juni. Aggen äro något mindre än vanliga grodans, till och
med mindre än löfgrodans, men i stället så mycket talrikare, och om väderleken
under regntiden är gynsam, utvecklar sig en sådan mängd larver och derefter
grodungar, att man icke behöfver befara artens utdöende. Redan på fjerde dagen
rör sig fostret, vid femte eller sjette dagens slut spränges ägget, och nu ser man den
millimeteiiånga grodlarven röra sig med darrande rörelser och kort derefter äfven
simma. Men förvandlingen är dock först efter omkring fyra månaders tid fullbordad,
i femte lefnadsåret har grodan nått sin vanliga storlek, men fortfar likväl att växa,
kanske så länge hon lefver. - I södra Tyskland och det öfriga sydliga Europa
förföljes ätliga grodan ifrigt, emedan grodlår med rätta anses vara en välsmakande,
närande och sund anrättning. Visserligen hyser man äfven i södern, exempelvis i
Ligurien, afeky för sådan föda, men äter den på andra trakter, såsom i Piemont, sa
mycket hellre. Företrädesvis om hösten, då djuren äro fetast, fångar man dem på
flera sätt: genom att slå dem med spön eller piskor, taga dem på metkrok eller med
not, eller skjuta dem med pilbåge. På krok fångar inan dem lätt, om man blott
sätter en liten röd lapp på den samma och håller den i rörelse. Att skjuta dem
med pil, som fästes med ett fint snöre vid bågen, fordrar mera öfning, och med not
lyckas man blott i början, emedan de snart förstå att undvika denna genom att
krypa ned i dyn. I Tyskland plägar man endast äta baklåren; i Italien äter inan
deremot hela grodan, sedan man först flått henne och uttagit inelfvorna.
Vanliga grodan (Håna temporaria, fig. 70) uppnår samma storlek som ofvan
skildrade art, men skiljer sig från denna genom färgteckning och lefnadssätt, så att
ingen gerna kan förvexla de båda arterna. De öfre delarne äro på brun eller rödbrun
botten tecknade med ljus- eller mörkbruna fläckar och tinningarna med en
längdstrimma af samma färg ; benen äro dunkelt tvärstrimmiga, bröst och buk hos hannen
gråhvitaktiga, hos den något större honan brungult marmorerade på rödaktig botten.
- Nilsson och Stenstrup hafva uttalat den åsigten, att vanliga grodan sönderfaller
i två arter, hvilka utmärka sig genom mer eller mindre tillspetsad nos, och hvar för
sig hafva de gifvit dessa arter olika namn. Den spetsnosiga grodan (Bana arvalis)
har ett kägelformigt tillspetsadt hufvud, hvars öfverkäke förlänges utöfver
underkäken, en stor, broskhård knöl vid roten af yttre tån och simhud, hvilken hos
hannen räcker till längsta tåns näst yttersta led. Den trubbnosiga deremot (Eana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
