- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
194

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

GRODOR.

o1

o

jul linie, undersidan är gulaktigt hvit, ögat rödaktigt med gul infattning.
Varieteter iakttagas äfven af denna grodart, men förekomma mindre allmänt. - Enligt
Audubon bebor oxgrodan alla delar af Förenta staterna, men är i deras sydliga
trakter ojemförligt mera talrik än i de nordliga. Vanligen anträffas hon vid klara,
af buskverk tätt öfverskuggade strömmar. Här sitter hon under middagstimmarne
i solskenet, efter sina samslägtingar vana i närheten af vattnet; och redan då fara
visar sig i fjerran, störtar hon sig med ett väldigt språng i vattnet, dyker vanligen
till bottnen och simmar öfver till motsatta sidan. Hennes stämma ljuder högre än
någon annan grodas och höres tydligt på ansenligt afstånd, i de sydliga staterna
hela året om, ehuru företrädesvis under vår- och sommarmånaderna, i de nordliga
staterna endast under dessa sistnämnda årstider och, såsom man kan vänta, i synnerhet
under lektiden, då enligt trovärdiga uppgifter minst några hundra bölare samla sig.
Under denna tid lefver hon alldeles på samma sätt som hennes europeiska slägting,
lemnar icke det minsta öfrigt att önska i ifver att frambringa sitt läte, bölar
oafbrutet hela nätterna igenom, så att hon, om man. får tro hvad som i detta
hänseende berättas, bringar nervsvaga personer, som bo i granskapet af hennes
lekplatser, nära nog till förtviflan. Sedan rommen är lagd, skingrar sig skaran åter
något och begifver sig till sina vanliga uppehållsplatser. - Att oxgrodan är ett
glupskt djur, erfar hvarje i närheten boende bonde. Insekter samt laudt- och
sötvat-tensnäckor utgöra väl hennes hufvudsakliga föda, men om tillgång finnes på annat,
nöjer hon sig ingalunda med dylikt byte, utan öfverfaller alla lefvande varelser, som
hon. tror sig kunna rå på. Hvad ätliga grodan endast försöker, det utför oxgrodan:
hon griper den simmande ankungen nedifrån, drager ned honom i djupet, dränker
och slukar honom; om en kyckling oförsigtigt närmar sig stranden, gripes han med
ett hastigt språng, innan den gamla hönan med uppresta fjädrar hinner skynda till
platsen, och döljes likaledes i det säkra djupet. Men denna glupskhet länder
oxgrodan ofta nog till förderf, hon gapar nemligen lika begärligt efter kroken med
dess försåtliga bete, som efter kycklingen, och blir lätt ett byte for den, som hon
förut skadade och hvilken hon nu måste tjena såsom en särdeles smaklig stek. Man
fångar henne dessutom med not och fällor och skjuter henne med bössa, ty oxgrodan,
som ofta väger inemot 300 gram, är väl värd ett skott, ehuru man äter endast
hennes tjocka baklår. Utom af menniskan förföljes hon af större rofdjur, men i
synnerhet af fiskar, hvilka tyckas vara lika ifriga efter hennes läckra kött som de
menskliga finsmakarne. Enligt Audubon skall en oxgroda vara ett det bästa bete
vid haj fiske.

Hornpaddor (Ceratoplirys). Bland familjens andra amerikanska medlemmar
ådraga sig i synnerhet hornpaddorna uppmärksamheten genom sin storlek samt sitt
vackra och egendomliga utseende. Deras kroppsbyggnad är undersätsig och liknar
paddornas, hufvudet är utomordentligt stort och bredt och munnen i förhållande
dertill, öfverkäkens kant är ytterst fintandad, underkäkens slät; lemmarne äro
måttligt tjocka och köttiga, framfotterna hafva fyra tår, bakfötterna fem, tårna äro på
framfötterna åtskilda, på bakfötterna förenade genom kort simhud. Namnet är
föranledt af egendomliga utväxter öfver ögonen, hvilka utväxter icke äro annat än
den till en hög spets förlängda öfre kanten af ögonlocken. Denna sällsamma
bildning fortsattes af höga vårtkamniar och sömmar på hufvud och rygg.

Hor n grodan, brasilianernes »itannia» (Ceratophrys cornuta) är en mycket
stor groda af 15 till 20 cm. kroppsläugd och tillhör de praktfullaste arterna i ord-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free