Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEXFISKAR. TAGGFENIGA.
det är ban, som oftast kröner deras oskicklighet med framgång. På ställen, der han
finnes talrikt, kan man också med metkroken göra en god fångst; i betydligare
antal fångar man honom med abborrnät eller abborrgarn. De yngre abborrarne, hvilka
icke skattas såsom matdjur, kunna användas på annat sätt, då man af deras skinn
kan bereda ett husbiås liknande, mycket starkt lim och använda fjällen till
fruntimmersarbeten. De äldre fiskarne gälla äfven i våra dagar såsom särdeles
välsmakande.
Gösar (Lucioperca). Äfven gösen är en af våra yppersta sötvattensfiskar och
rättfärdigar genom sitt utseende det vetenskapliga namnet, gäddabborre. Utom genom
sin långsträckta gestalt utmärka sig de hithörande fiskarne genom två åtskilda
ryggfenor, tandadt förlock och långa, spetsiga s. k. hundtänder, som sitta bland de fina
borst- eller sammetständerna på käk- och gombenen, l sjelfva verket förena de några
af abborrens och gäddans kännetecken och påminna i synnerhet om den senare genom
den långsträckta kroppen och de skarpspetsade hundtänderna.
Gösen (Lucioperca Sandra, fig. 89, 6) uppnår en längd af 100 till 130 cm.,
en vigt af 12 till 15 kg. och är på ryggen gröngråaktig, mot buken silfverhvit och
på öfra sidan, således från ryggen nedåt sidorna, strimmigt brunskymlig, stundom
också tecknad med tydliga mörkare band. På hufvudets sidor är han
brunmarmo-rerad, på de hinnor, som förena fenstrålarne, svartfläckig. Första ryggfenau har 14,
andra l hård och 20 till 22 mjuka, bröstfenorna 15, bukfenan l hård och 5 mjuka,
analfenan 2 hårda och 11 mjuka, stjertfenan 17 strålar. - Gösen bebor strömmarne
och de större floderna i nordöstra och mellersta Europa, är allmän i mellersta och
södra Sverige, företrädesvis i de östra delarne, och i Östersjöns bräckvatten, finnes i
norra Tyskland i Elbe-, Oder- och Weichselområclena och angränsande sjöar, i södra
Tyskland i Donau, men saknas deremot i Rhen- och Weserområdet och likaså i hela
vestra Europa samt undviker äfven inom sitt utbredningsområde alla floder med hastigt
lopp. Han tycker om djupa, rena, flytande vattendrag, uppehåller sig också merendels
i de undra vattenlagren och kommer endast under sin lektid, som infaller i april till
juni, till grundare, med vattenväxter beklädda ställen vid stränderna för att här
afsätta sin rom. Han är en särdeles rofgirig fisk, som utgör en fara för alla mindre
klassmedlemmar och lika litet förskonar sitt eget yngel som hvarje annat byte, hvilket
han kan komma åt, och derför växer han också mycket fort och uppnår i Donau, enligt
Heckel, vid högt vattenstånd, då han kan vistas i vassen, redan under första året en
vigt af 3/4 kg-, under andra året en vigt af l kg., hvaremot han vid lågt vattenstånd
under hela sitt första år stannar långt under denna vigt. Han förökar sig betydligt.
Gösen hör till dem bland våra fiskar, som äro svårast att odla. I större vatten, som
äro rika på löjor, mört, sarf, nors, simpor, i mindre sjöar eller dammar skulle likväl
den möda, som nedlades på odlingen af just denna fisk, löna sig rikligast. Köttet
är bäst och fetast före lektiden, således på hösten och vintern, men måste tillredas
genast såsom färskt, emedan det rökt eller saltadt förlorar sin smaklighet.
Från abborren och med honom beslägtade arter skilja sig Hafsabborrarne
(La-br a x) genom mindre fjäll och genom fjällbeklädnad äfven på det baktill med två
taggar väpnade gällocket samt genom längre från hvar andra stående ryggfenor och
skroflig tunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
