Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 BENFISKAR. TAGGFENIGA.
fylda hålor for sidolinie-organens utbredning på hufvudet. Det mest påfallande och
vigtigaste kännetecknet ligger dock i tandbyggnaden, alldenstund plogben och
gomben hos hafsgösarne alltid sakna tänder. En sällsam egendomlighet hafva de flesta
hithörande fiskar äfven i den på ett märkvärdigt sätt förgrenade simblåsan. - Alla
arter lefva i hafvet, och just derför veta vi ännu mycket litet om deras lefnadssätt.
Hafsgösarne förtjena emellertid vår särskilda uppmärksamhet, emedan de i allmänhet
hafva utmärkt kött och derför i fisket spela en vigtig roll.
Främst stå egentliga Hafsgösarne (Scicena), familjens jettar, hvilka
kännetecknas genom sin långsträckta kropp, två ryggfenor, af hvilka den första är rund i
öfverkanten, tandade förlock och tillspetsade gällock, starka spetsiga kägeltänder jemte
sammetständer i öfverkäken och mycket sammansatt simblåsa. - Ha f s gösen eller
Ornfisken (Scicena aqiiila, fig. 103) uppnår en längd af två meter och derutöfver
och, om Yarrell lemnat rigtiga uppgifter, en vigt af ända till 20 kg.: en så
stor fisk lär enligt Couch hafva fångats på hösten år 1843 i Mevagissey i
Storbritannien. Färgen är glänsande silfverhvit, på ryggen lätt dragande i brunt och
ljusast på buken. Fenorna äro rödbruna. - Man fångar hafsgösen öfver allt vid
Italiens, södra Frankrikes, Spaniens och Portugals kuster, stundom till och med i
hafven omkring Storbritannien, och dessutom har man träffat honom så väl en gång
i Öresund som ända bort vid Godahoppsudden och vid södra Australien. Om hans
lefnadssätt har först Bonaparte meddelat något. Enligt honom förekommer arten
alldeles icke sällsynt vid Italiens kuster, i synnerhet på gytjig botten och särskildt
i närheten af flodmynningar. Vanligen hålla sig dessa fiskar truppvis till sammans,
och då ett sådant sällskap simmande drager fram, förnimmer man ett högljudt buller,
som man nästan skulle vilja kalla ett slags bölaude, emedan det är starkare än
knorr-hanarnes knarrande och lär höras till och med, då hafsgösarne befinna sig på ett
djup af 10 till 12 meter under vattnet. Detta buller tjenar fiskarena till ledtråd;
de lägga örat till båtkanten för att söka förnimma det. Stora hafsgösar äro i
besittning af en väldig styrka och lära vara i stånd att slå omkull en menniska med
ett slag af stjerten. För att förebygga möjliga olyckor dödas derför också genast
de fångade hafsgösarne. I Medelhafvet anses ankomsten af dessa fiskar för ett tecken
till sardellernas snara anländande, hvilket väl betyder, att de förra jaga de små
medlemmarne af klassen.
* #
Ännu sparsammare än om hafsgösarne äro våra underrättelser om
Riddare-fiskarne (Eques), hvilka jag endast nämner för deras egendomliga gestalts skull.
De kännetecknas af sin långsträckta, från sidorna sammantryckta, på skuldrorna
upphöjda, mot stjerten tillspetsade kropp, sammetständer, hög, sabelformig ryggfena
och rutformig stjertfena. Fenorna äro dessutom delvis fjällbeklädda och hafva en
liflig färg. - Riddarefisken (Eques lanceolatus, fig. 104) lefver liksom två andra
arter af samma slägte i Vestindiska farvattnen.
Trumfiskar (Pogonias). »I april 1860», berättar Prager, »lågo
vipå.Ponti-niak, största floden pä Borneos vestra kust. Här hörde vi vid flodtiden ganska
tydligt musik, än starkare, än svagare, än närmare, än åter mera aflägset. Det
klingade ur djupet såsom en sirensång, stundom såsom fulla, starka orgeltoner, stundom
såsom eolsharpans milda ljud. Man hör detta ljud tydligast, om man doppar
hufvudet i vattnet, då man lätt urskiljer olika sammanljudande stämmor.» - Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
