Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENFISKAK. TAGGFENIGA.
icke kunde bli befriade från linan, häftade de sig så fast vid sköldpaddan, att denna
med lätthet kunde dragas upp om bord. Den fisk, som här afses, var bekant redan
för de gamle, och hans vana att suga sig fast vid fartyg eller stora hafsfiskar är utan
tvifvel orsaken till hans namn, Skeppshållare!!, samt de härpå grundade fablerna.
I forntiden trodde man, att denna fisk verkligen vore i stånd att uppehålla fartyg;
sedermera torde den meningen hafva uppkommit, att man kunde använda honom till
fångande af andra hafsdjur. På annat sätt kunna icke de af åtskilliga bland de äldre
resandena gifna öfverensstämmande meddelandena rätt förklaras, ty man måste betvifla,
att någon af dem verkligen sett fiskens användande till sagda ändamål, och nyare
sjöfarande hafva alldeles icke bekräftat deras utsago. Några naturforskare förena
skeppshållarne med smörbultarne i vidsträcktaste bemärkelse eller med de bukskifvade
fiskarne i inskränktare mening, utan att dock påstå, att någon frändskap mellan båda
grupperna består. Det torde derför vara rigtigare att följa de engelska fiskkännarnes
åsigt och härstädes anvisa dem deras plats, men uppfatta dem såsom representanter
för en särskild underfamilj (Echeneina). Det vigtigaste kännetecknet på det enda
slägte, som tillhör underfamiljen, är. att främre ryggfenan förvandlats till en platt,
aflångt rund skifva, som börjar öfver näsborrarne, sträcker sig långs hela hufvudet
och en del af ryggen, har en böjlig kant och 10 till 27 rörliga, i Öfre kanten med
fina tänder besatta tvärskrynklor samt kan tjena fisken till att suga sig fast med.
Andra ryggfeuan står långt bakåt öfver analfenan. Bröst- och bukfenor äro små.
Stjertfenan är jemförelsevis stor och antingen urskuren eller afrundad. Det vida
gapets käkar, af hvilka den undre skjuter framom den öfre, äro väpnade med fina
kardtänder, och dylika stå äfven på plogbenet. På tungan stå finare
sammets-tänder. Antalet strålar i gälhinnan utgör sju. Magsäcken är stor, tarmen kort och
vid; simblåsa finnes icke. - Såsom den mest kända arten i slägtet måste vi betrakta
Sugfisken (Echencis remora, fig. 112), just de gamles Skeppshållare, hvilken
förekommer i Medelhafvet. Hans längd utgör omkring 30 cm. Färgen spelar från
brungult till mörkbrunt, och huden beklädes af små, klibbiga, glänsande fjäll.
Sug-skifvan har vanligen 18 tvärskrynklor. - En beslägtad art från Atlantiska och Stilla
hafven är Eclieneis ncmcrates, som uppnår en längd af 20 till 25 cm., på öfversidan
är oljegrön, inunder hvitaktig och hvars sugskifva har 24 tvärskrynklor. - Alla
sug-fiskar föra samma lefnadssätt. I likhet med de bukskifvade fiskarne fasta de sig
vid andra föremål, vanligen vid fartyg och hajar, endast undantagsvis vid klippor
och stenar. Man får sällan se en haj utan dessa parasiter, som stundom rent af
betäcka honom. Sannolikt lemnar hajens skrofliga hud sugfiskarne ett säkert fäste, och
hans rörlighet bereder dem antagligen tillfälle att allt jemt fiska i nytt vatten. Med
hajarne och med fartygen genomvandra sugfiskarne vida hafssträckor, och liksom
fallet är med lotsen, händer det, att sugfiskarne komma att medfölja till för dem
egentligen alldeles främmande hafsdelar. Sålunda uppräknar man Medelhafvets
sug-fisk bland Englands fiskar, emedan han flere gånger af fartyg och hajar förts med
till de britiska hafven, och endast på detta sätt kan man förklara hans utomordentligt
vidsträckta utbredning. Anledningen, hvarför sugfiskar fästa sig vid fartyg och hajar,
.är for öfrigt ännu ingalunda till fyllest förklarad. »Medan hufvudets öfre del»,
säger Kittlitz, .» hakar sig fast. hafva käkarne tillräckligt tillfälle att med framgång
kunna gapa efter små näringsföremål, soin simma förbi. Dervid är käkarnes bildning
af stor nytta. Hela fiskkroppen har ett på visst sätt upp- och ned vändt utseende:
buken ser ut som andra fiskars rygg, han är icke endast mer upphöjd, utan äfven
till färgen mörkare än öfverkroppen, som alltid plägar smyga sig efter andra före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
