Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAXAR.
847
lång fisk med mycket hög och undersåtlig kropp och med kort och trubbig nos. Han
är på öfversidan blåaktig, på undersidan gulaktig, med mörka fläckar. - Alla såglaxar
lefva i södra och mellersta Amerikas floder och uppehålla sig vanligen på bottnen,
men komma i tusental upp till vattnets yta, så snart de varseblifva ett byte. I de
större strömmarne åtfölja eller omringa de fartygen för att vara till hands i rätta
ögonblicket. »Kastar man», anmärker Båtes, »ingenting åt dem, så ser man på sin
höjd några spridda här och der, men allas hufvuden äro väntansfullt rigtade åt
fartyget. Så snart något afskräde kastas i vattnet, förmörkas detta af hela flocken, och
en rasande strid tager sin början kring biten. Ofta lyckas det för den ene att stjäla
den föda, som en annan redan till hälften slukat. Om ett bi eller en fluga drager
fram nära intill vattenytan, hoppa de som rasande efter detta byte och så på en
gång, som om de erhållit ett elektriskt slag.» Schomburgk betecknar med rätta
dessa fiskar såsom de rofgirigaste af alla sötvattensfiskar och menar, att man skulle
kunna kalla dem sötvattnens hyenor. Men i jemförelse med dem äro hyenorna
oskadliga, gamarne anspråkslösa varelser. Deras glupskhet öfvergår hvarje föreställning:
de sätta hvarje djur i fara, som vågar sig inom deras område, och äfven fiskar, som
äro tio gånger större än de sjelfva. »Angripa de», säger Schomburgk, »en större
fisk, så afbita de först stjertfenan på honom och beröfva derigenom sin motståndare
hans förnämsta rörelsemedel, medan de Öfriga öfverfalla honom såsom harpyior och
söndersarga och förtära honom ända till hufvudet. Intet däggdjur, som simmar öfver
floden, undgår deras rofgirighet; ja, till och med vattenfoglarnes, sköldpaddornas fötter
och alligatorernas tår äro icke säkra for dem. Angripes kajmanen af dem, så vältrar
han sig vanligen på ryggen och sträcker buken uppåt.» Humboldt berättar:
»Ka-raibfisken (Serrasalmo rJiombeiis) angriper menniskor, som bada eller simma, och
biter ofta stora köttstycken ur kroppen på dem. Åtskilliga indianer visade oss på
vådor och lår ärr efter mycket djupa sår, som tillfogats dem af dessa små fiskar.»
Enligt dessa och andra med dem öfverensstämmande berättelser torde det vara tvd-
<~j ^
ligt, att man mera fruktar såglaxarne än andra rofdjur, ja, mer än de giftigaste
ormar. »Betänker man», säger Humboldt, »huru talrika dessa fiskar äro, betraktar
man deras trekantiga, spetsiga tänder och deras stora gap, så förundrar man sig icke
öfver, att invånarne vid Apure och Orinoco frukta dem i högsta grad, att man icke
vågar bada någonstädes, hvarest dessa fiskar förekomma, och att de äro att betrakta
såsom dessa landsändars största plåga.» I jemförelse med den skada, som såglaxarne
anställa, kommer den nytta, de göra menniskan, alldeles icke i betraktande.
Familjen Laxar (Salmonidae).
Såsom ordningens ädlaste medlemmar kunna vi beteckna laxarne, fjälliga fiskar
med långsträckt, rundad kropp och en fettfena utan strålar bakom ryggfenan.
Gäl-öppningen är klufven ända till strupen, munnen begränsas på midten af mellankäken,
åt sidorna af öfverkäken. Masen har en blindsäck, tarmen vid sin början många,
o 7 t) o
blindtarmar; simblåsan är enkel; äggstockarne sakna utförsgång. Med afseende på
beskaffenheten af siua tänder sönderfalla laxarne i två skarpt begränsade grupper:
sådana, hos hvilka den lilla munnen bär endast svaga eller bortfallande tänder, och
sådana, hos hvilka alla tänderna äro kraftigt utvecklade. De förstnämnda påminna
om karpar och sillar; de senare, som måste betraktas såsom familjens kärna, böra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
