Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILLFISKAK.
401
Sillen (Clupea Harengus, fig. 158, a) uppnår, såsom allmänt är bekant, sällan
en större längd än 33 cm., har små, smala bröst- och bukfenor, ryggfenan stående
midt på ryggen, långt bakåt belägen, låg analfena, djupt klufven stjertfena och stora,
lätt affallande fjäll, är på öfversidan vackert sjögrön eller grönblå, på undersidan
och buken silfverfärgad och glänser i olika skiftningar, allt efter ljusets rigtning.
Rygg- och stjertfenor äro mörkt, de öfriga fenorna ljust färgade. I ryggfenan räknas
17 till 20, i bröstfenan 15 till 18, i bukfenau 8 till 9, i analfenan 14 till 19, i
stjertfenan 18 till 20 strålar. Ryggraden består af 56 kotor. - Sillens hemvist är
nordliga delen af Atlantiska hafvet med inbegrepp af Nord- och Östersjön äfvensom
Ishafvet. Förr trodde man allmänt, att sillen från detta sistnämnda haf årligen
anträdde en vandring, som förde henne till våra farvatten. Andersson uppstälde
Fig. 158. a. Sill (Clupea Harengus). b. Hvassbuk (C. sprattus). c. Majfisk (Alarna vulgaris).
detta antagande i midten af förra århundradet såsom en lärosats och beskref på det
noggrannaste fiskens väg, hurusom ett ofantligt stim uppbröt från Ishafvet, derefter
delade sig, simmade omkring Island och Storbritannien, å ena sidan genom Kattegat
och Sundet inträngde i Östersjön, å andra sidan genomvandrade Kanalen eller de
britiska farvattnen, sedan fortsatte sin väg långs franska kusterna o. s. v. Redan
Bloch hade emellertid en annan åsigt och betviflade, att sillen från våren till hösten
vore i stånd att utföra en så lång resa; ban framhöll, att sillen är långt mera
sällsynt i höga norden än i Nord- och Östersjön, att man i de senare hafven fångade
henne hela året om, och antog, att fisken uppsteg ur stora djup till de öfra
vattenlagren. Andra forskare öfvergingo till denna åsigt; äfven i England insåg man
slutligen sanningen, och för närvarande är det icke minsta tvifvel mer, att Bloch dömt
Brehm. Ve kallblodiga ryggradsdjurens lif. 2:a uppl. 2(5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
