Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 BENFISKAR. BLÅSMUNNAE.
tagas af de elektriska organen. Dessa, som äro fyra till antalet, ligga på fiskens
buksida och nå från bakre änden af bukhålan ända till spetsen af stjerten samt väga
en full tredjedel af hela kroppens vigt. De bilda en ljust rödgulaktig, mjuk,
genomskinlig, geléartad massa och bestå af längdknippen, som å sin sida sammansättas af
ett stort antal hudartade, nära hvarandra belägna, nästan vertikala små skifvor och
genom långsgående hinnor delas i celler. - Darrålen är utbredd öfver en stor del
af Sydamerika, i synnerhet öfver hela nordöstra Brasilien, Guyana och Venezuela,
men uppehåller sig endast i vattendrag, som hafva en värme af 26 till 27 grader,
samt undviker för den skull nästan alldeles bergstrakten, i hvars kallare vatten hans
elektriska kraft lär betydligt aftaga. Hans område synes mer eller mindre inskränka
sig till Llanos’ vatten. Enligt Sachs äro smala, gytjiga, beskuggade bäckar eller
polar hans älsklingstillhåll. Här ligger han åtminstone om dagen på vattnets botten,
stiger likväl med mellanskof af i medeltal en half minut upp till ytan, sträcker
rnunöppningen ur vattnet, sväljer luft under tydligt hörbart buller och dyker genast ned
igen, hvarvid den förbrukade luften går bort genom gälspringorna. Vanlig
andhemtning genom gälar eger aldrig rum, enligt sistnämnde författares noggranna
undersökningar. Infödingarne märka för den skull darrålarnes närvaro just af denna
tydligt förnimbara andhemtning från luften. Med mörkrets inträde börjar vår fisk röra
sig och jaga. Hans elektriska batteri gör honom gent emot alla hans fjälliga
klasskamrater till en långt fruktansvärdare fiende än den glupskaste roffisk. Han förtär
allt byte, som han är i stånd att svälja och som kommer i hans väg i de af honom
bebodda vattensamlingarna, fiskar så väl som krabbor eller insekter, som falla i vattnet.
Under vågformiga, slingrande rörelser af sin analfena simmar han antingen rakt fram
eller i en lätt båge, lika mästerligt framåt som bakåt, i det han kan låta analfenans
vågor glida lika bra bakifrån framåt som tvärt om. Har han kommit i närheten af
sitt ofier, urladdar han på detta ett af sina förlamande slag, och verkan häraf är så
häftig, att ett ögonblick derefter alla fiskar och krabbor, som befinna sig inom dess
verkningsområde, drifva omkring upp- och nedvända och orörliga. Nu utväljer han
bland sina offer det, som behagar honom bäst, och sväljer det med en häftig
sug-rörelse, som framkallar ett smällande buller. Vid torkans början gräfver han. sig,
såsom Bä tes iakttagit, djupa, runda hål i gytjan genom att oupphörligt vrida sig
omkring i en krets. I dessa hål drager han sig undan, då vattnet i hans
boningsort hotar att uttorka och det icke varit honom möjligt att utvandra i rattan tid.
Det senare gör han alltid så snart han kan, ty han är icke i stånd till att vandra
öfver land, kan icke ens undkomma i fuktig gytja, utan går liksom andra fiskar
under, då han afskäres från andra vattenpussar. - Af infödingarne fruktas och
hatas darrålen. Det i högsta grad benrika muskelköttet smakar visserligen icke
särdeles bra, men är icke heller afgjordt dåligt; deremot är det elektriska organet
slamsigt och har en obehaglig smak, hvarför man afskär det från det öfriga köttet
och kastar bort det. - Man hatar darrålen, såsom Humboldt upplyser oss, emedan
man företrädesvis tillskrifver honom, att träsk och dammar i Llanos äro så fattiga
på fisk. - Om fångna darrålar hafva vi inånga underrättelser, alldenstund dessa
fiskar icke allenast i deras hemland blifvit iakttagna af resande forskare, utan äfven
förts lefvande till Europa och särskildt hållits i zoologiska trädgården i London.
Äfven här vid lag vill jag åberopa mig på Sachs. Fångsten sker åtminstone numera
icke, såsom på Humboldts tid, genom att drifva hästar i de polar, i hvilka ålen
lefver, utan med nät, mot hvilka man drifver fiskarne. Man räknar på deras
nyfikenhet, kastar en sten i vattnet för att locka fram dem, afspärrar härefter medelst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
