Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 BENFISKAR. TOFSGÄLADE.
SJUNDE ORDNINGEN:
cle (Lophobranchii).
Om de’få fiskar, hvilka bilda denna ordning, kan sägas nästan det samma som
om de fastkäkade fiskarne. Äfven de hithörande arterna äro nemligen sällsamt
bildade, for menskliga hushålli]ingen alldeles oiryttiga varelser. Tofsgälade kallar man
dem, enär gälarna bestå af små, på gälbågarne parvis fästa tofsar i stället för af
kamformiga småblad. - De tofsgälade fiskarne tillhöra skapelsens senaste skede,
åtminstone har man hittills icke funnit något spår af dem i föregående formationers
aflagringar. De bebo utan undantag hafvet och, såsom man lätt kan föreställa sig,
de sydligare hafven i större mångfald än de nordligare, hålla sig vanligen nära
stranden, helst bland hafsväxterna, och lifnära sig af små kräftdjur, maskar, må
hända äfven af andra fiskars ägg.
Familjen Kantnålar (Syngnatliiäw).
Till denna familj höra omkring etthundrafemtio arter, hvilka förekomma i alla
den heta och tempererade zonens haf och utgöra ordningens kärna. Den kantiga
bålen är mvcket långsträckt och blir bakåt småningom tunnare, nosen är rörformigt
tj C^ O f C_J
utdragen, i det att silben, plogben, trumben samt gälapparateus förlock och
underlock förlänga sig. Munnen står framtill och öppnar sig nästan lodrätt uppåt.
Gälöppningen befinner sig i nacktrakten. Bukfenor saknas helt och hållet. Bröstfenorna,
som sitta tätt bakom gälarna, äro små, men väl utvecklade. Rv^gfenan öfverträffar
O ’ ’ «/.<."’ C2
alla de öfriga i storlek, och stjertfenan utbreder sig såsom en liten solfjäder på ett
långt skaft i änden af den tunna stjerten. Stundom saknas dock den sistnämnda
fenan. Aggen utveckla sig i en säckformig hudutvidgning, som ligger under buken
eller under stjerten på hannen, och ungarne framkomma genom en springa. Flera
arter lära visa en synnerlig omsorg om sin afkomma och lemna ungarne en
tillflykt äfven efter deras utkläckning. De olika arternas lefnadssätt är i det hela
föga vexlande, men motsvarar likväl sjelfs-a fiskens form, som också är bestämmande
för de båda underfamiljernas begränsning.
Först plägar man ställa Kantnålar nes underfamilj (Syngnathina), emedan
dessa fiskar bilda den artrikaste och mest omvexlande gruppen och hafva den största
utbredningen. Deras kännetecken äro att söka i kroppens ovanligt långsträckta
byggnad. Hufvudet ligger i samma plan som kroppen. Ryggfenans rot höjer sig icke
öfver ryggen, stjertfenan är oftast tydligt utvecklad och äggsäcken öppen nedåt.
Kantnålar (Sy n gnat hus). En af de vanligaste och mest utbredda arter, som
tillhöra denna grupp, är Stora k a n t nål e n (Syngnatlius acus, fig. 164, a), en ytterst
smal fisk, som kan uppnå ända till 60 cm. i längd och på blekbrun botten är tecknad
med mörkbruna tvärband. I ryggfenan räknar man 40. i bröstfenan 12, i analfenan 4.
i stjertfenan 10 strålar. - Kantnålens utbredningsområde omfattar alla östra delar af
Atlantiska hafvet, från norra Europa till Godahoppsudden, med inbegrepp af de vatten,
som sammanhänga med detta verldshaf, i synnerhet Medelhafvet och Svarta hafvet,
.-. . T-. ."
Nordsjön och Östersjön. Vid Europas sydligare kuster uppträder hon utomordentligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
