Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MENNISKOHAJAR.
men i synnerhet den, att gälspringorna äfvensom merendels spruthålen hafva
fjäder-lika, yttre gälar, liknande dem, som finnas hos vattenödlornas larver. De yttre
fjädrarna försvinna spårlöst redan långt före födelsen.
Bredmnnnarne indelas i två underordningar. Den ena af dessa, hajames
underordning (Selachoidei), omfattar de allra flesta for närvarande ännu lefvande familjer,
slägten och arter och kännetecknas af spolformig kropp och tjock stjert, gälspringor
på båda sidor om halsen och från bakre delen af hufvudet skilda bröstfenor. De
hithörande fiskarne lefva endast i hafvet och äro utbredda öfver alla jordens zoner.
De lifnära sig uteslutande af andra djur, och till största delen föda de lefvande ungar,
I våra ögon gälla de med rätta för att vara lika skadliga som fruktansvärda. Jemte
de få cephalopoder, hvilka på grund af sin storlek synas hafva framkallat sagan om
kraken, äro de bland hafvets rofdjur de enda, som verkligen angripa menniskan i
akt och mening att göra henne till sitt byte. Detta deras rofgiriga väsende har
allestädes framkallat vår hämndgirighet och gjort oss till deras oförsonliga fiender.
Andra fiskar fånga vi hufvudsakligen för nyttans skull, men vid de större hajarnes
fångst drifvas vi mindre af nyttan än af begäret att utrota dem.
Familjen Menniskohajar (CarcJiariidce).
Mera fruktade än alla de öfriga äro menniskohajarne, väldiga och djerfva,
rofgiriga och glupska varelser, en skräck för sjöfarande och för kustbefolkningen vid
de varmare luftstreckens haf. Man känner omkring sjuttio arter. Deras öga är
försedt med en blinkhinna. Den första af de båda ryggfenorna står mellan bröst- och
bukfenornas höjdlinier. Analfenan är liten. Spruthål saknas åtminstone hos de
gamla. De bakersta gälspringorna stå öfver bröstfenorna. Hufvudet är platt, främre
delen af nosen långt framdragen. Näsborrarne äro mycket utvecklade. Det vida
gapet är beväpnadt med stora, trekantiga, spetsiga och skarpa, i randen merendels
sågade tänder, som stå ordnade i flera rader. Kroppen beklädes af små taggfjäll.
I tarmen finnes ett inrulladt veck i stället för spiral klaffen.
Bland Egentliga menniskohajar (Carchariina), för hvilka familjens
kännetecken närmast gälla, är Blåhajen (Carcharias glauciis, fig. 168) en af de mest
kända. Han uppnår en längd af 3 till 4 m. och kanske ännu mera. Nosen är mycket
spetsig. Öfverkäkens tänder stå i fyra sneda rader, underkäkens äro smala och hos
}aigre fiskar trekantiga, hos äldre lansformiga. De långa, lieformiga bröstfenorna räcka
ända till början af första ryggfenan, som likväl ligger närmare intill bukfenornas än
till bröstfenornas fäste. Stjertfenan är smal. Färgen är ofvan samt på öfra sidan
af bröst- och bukfenor vackert skifferblå, på kroppens och de nämnda fenornas
undersida hvit. - Från Medelhafvet, hvilket anses såsom denna menniskohajs egentliga
hem, utbreder han sig öfver en stor del af Atlantiska hafvet, åt norr ända till
kusterna af Storbritannien och Skandinavien, besöker åtminstone de förra temligen
regelbundet under sommaren. - Alla större menniskohajar likna hvar andra till
lefnadssättet. De uppehålla sig företrädesvis, men ingalunda uteslutande, i närheten af
kusterna och ströfva vanligen omkring i vattnets öfversta lager. Vanligen synas de
redan på temligen långt håll, emedan de pläga simma så högt, att ryggfeuan skjuter
upp ett godt stycke ur vattnet och man, såsom jag ofta gjort, med utsigt att träffa
kan sända dem en kula. Så länge de icke hafva något bestämdt rof i sigte, simma
de jemnt och någorlunda snabbt framåt, men vid förföljandet af något djur stegras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
