Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 RUNDMUNNAR. NEJONÖGON.
Lilla nejonögat (Petromyaon Planeri, fig. 176, c) liknar den sistnämnda
arten, men skiljer sig från den samma genom mindre storlek, tänder och fenor så
bestämdt, att de icke kunna förvexlas. Tolf tänder eller tandspetsar höja sig från
plattan, som motsvarar underkäken. Första ryggfenan går antingen omedelbart öfver
i den andra eller skiljes från denna endast genom ett kort mellanrum. Med afseende
på färgen skiljer det sig från föregående hufvudsakligen derigenom, att lyggen
drager mera i oljegrönaktigt. Längden är 20 till 40 cm. - Enligt Yarrells uppgifter
förekommer lilla nejonögat, som utbreder sig öfver Europa och Nordamerika, äfven
i hafvet, men oftare anträffas det i sötvatten och i detta nästan allestädes ända upp
i de minsta bäckar, hvarest bottnen är gynsam, d. v. s. sandig eller dyig, samt
merendels i nr^cket stort antal.
Oaktadt fenornas ringa utbildning röra sig nejonögouen raskt och skickligt i
vattnet. Der strömmen icke är stark, simma de fram under slingrande rörelser; i
mera starkt strömmande vatten skjuta de deremot ryckvis framåt, efter hvarje språng
suga de sig fast vid något föremål, hvila sig litet i denna ställning, skjuta derefter på
nytt framåt, och på detta sätt taga de sig fram äfven uppför starka strömmar. Men
ännu oftare torde de låta släpa sig framåt af andra djur. »Nästan för hvarje år*,
säger Gunther om hafsnejonögat, »fångas denna fisk på våren vid Heilbronn och
till och med i, Enns, och allmänt påstås, att han vid denna tid stiger upp i floderna
for att leka. Han simmar emellertid allt för illa för att man skall kunna fatta, huru
han på så kort tid förmår tillryggalägga den betydliga vägen. Jag håller det derför
ingalunda osannolikt, att de så högt upp i floderna fångade hafsnejonögonen sugit sig
fast vid andra hafsfiskar och kommit upp med dem.» Att alla nejonögon suga sig
fast icke allenast vid fasta föremål, utan äfven vid fiskar, kan icke betviflas. De måste
obetingadt räknas till parasiter och äro for många fiskar helt säkert de farligaste,
för hvilka de kunna råka ut. Deras hufvudsakligaste föda angifves vara maskar,
fisk-vngel och kräftdjur i olika utvecklingstillstånd, men alla iakttagare öfverensstämma
J Ö u O ’ O
deri, att de derjemte lefva af andra djurs, i synnerhet fiskars, kött och blod. De
suga sig blott undantagsvis fast endast för att fästa sig vid ett föremål, men
vanligen sker det för att ur det samma hemta näring. Sedan de häftat fast sin sugmun
vid en fisk, skrapa och fila de med sina rasptänder tills de kommit genom huden
och borra sedan djupa hål i fiskens kropp, antingen han är lefvande eller död, samt
äta af det afskafda köttet. Oftast lära de borra sig in i kroppen på fiskar, som
fångats på långref; men äfven fullkomligt friska fiskar torde ofta nog falla offer för
dem. - Lektideii infaller under de första vårmånaderna och försiggår under
egendomliga omständigheter. August Muller hade tillfälle att iakttaga nejonögoneus
lek i Panke vid Berlin. Han såg tio eller flera exemplar af lilla nejonögat tätt
sammanträngda och märkte att några hannar sögo sig fast vid honornas nacke och
i denna ställning befruktade de afgående äggen. Ända till dess att Muller gjorde
sina forskningar, hade man på lilla nejonögats lekplatser såsom särskild art urskilt
en masklik fisk, som var välbekant under namn af Lin-ål (Ammocoetes branchialis)
och redan beskrifvits af Aldrovandi. Detta djur är vid 18 cm. längd vanligen
ungefär så tjockt som en skrifpennspole, bar mycket litet hufvud med knappt synliga
ögon, gälöppningen liggande i en djup längdfåra, tydliga ringar på kroppen och matt
silfverglänsande färg, som på fenorna öfvergår i gulhvitt. Det finnes öfver allt
temligen allmänt, uppehåller sig både på sand- och dybotten och påminner till
lefnadssättet mera om maskarne än om fiskarne, till hvilka det först efter noggranna
anatomiska undersökningar hänförts. Liksom maskarne borrar det sig ned i gytjan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
