Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDDJUR. INSEKTER. STEKLAR.
med brunröda ben och gulaktiga vingar. Slägtet Pimpla är utbredt öfver hela
jorden. Pimpla instigator, en af våra större arter, är svart med delvis gulröda ben
och lefver i fjärillarver, i synnerhet i spinnarelarver. På grenspetsarne af unga
tallar finner man ej sällan hartsaf söndringar af ända till en valnöts storlek, orsakade
af en liten vecklarelarv (Tortrix resinana). Insamlar man på våren dylika galler
i hopp att ur dem erhålla fjärilar, så blir man ofta bedragen; man får i stället en
svart parasitstekel, Glypta resinance, af pimplariernas grupp. Ur hvarje knöl kommer
blott en stekel. Honan förstår att tvärs genom hartsbildningen träffa fiärillarven
CJ O u
och i honom lägga ett ägg.
Evaniader*. - Slägtet Evania förekommer i alla verldsdelar såsom parasit hos
kakerlackor. Det igenkännes på sin skärfor ini ga, hoptryckta bakkropp och på
paun-spröten, som äro af kroppens längd. E. minuta förekommer äfven hos oss.
På gamla lerväggar flyger sommartiden ett spensligt djur på ett så egendomligt
sätt, att det genast ådrager sig uppmärksamhet. Hållande
upp bakkroppen såsom en hotande klubba, och utspärrande
de likaledes klubblika bakre skenbenen, vaggar det sig i
behagliga båglinier tätt invid muren och tröttnar nästan
aldrig, ty blott sällan ser man det med uppräta vingar
vandra några steg på sina storkben. Det är Foemis
assec-tator, en art, som lefver parasitiskt hos honungssteklar, som bygga i murar. Ännu
ståtligare är den afbildade F. jaculator, som har något olika färg och längre
ägg-lag gningsrör.
G a 11 ä p p l e s t e k l a r (Cy n ip i d ce) **. - De sköna, rödskirarande utväxter, som
ofta till ett antal af halfva dussinet hänga på undra sidan af ett ekblad, känner hvar och
en under namnet galläpplen, och vet äfven, att en annan mera träaktig sort. som
kommer till oss från Mindre Asien, ej kan umbäras vid beredningen af ett dugligt bläck.
Man kallar dessa och hundratals andra missbildningar på växter för galler eller
galläpplen, och menar dermed de sjukliga ansvällningar af cellväf. som förorsakas af
djur och äro bestämda att gifva deras yngel näring och skydd. Antalet insekter,,
som frambringa galläpplen, är ej ringa; flugor, i synnerhet af gallmyggornas grupp,
några skalbaggar och fjärilar (Vecklare), bladlöss, såg- och gallsteklar höra hit. Ingen
växtdel är säker för gallbildningar, hvilka derför förete en rik mångfald af former.
Galläpplenas bildning är värd all uppmärksamhet. För att förklara, huru olika
galläpplen kunna bilda sig på alldeles likartade ställen af samma växtart, antog man
fordom, att hvarje stekel art vid äggläggningen afsöndrade ett for den samma
egendomligt gift, som var grunden till galläpplets bildning. En holsteinare Adler, som
mycket egnat sig åt studiet af dessa djurs lefnadssätt, synes dock hafva ådagalagt,
att så ej kan vara fallet, ty han har funnit, att mycket lång tid kan förgå mellan
äggets läggning och galläpplets bildning, samt att galläpplet ej bildar sig förr, än
den lilla larven lemnar ägget. Dör ägget dessförinnan, bildas ej något galläpple.
* Thomson, C. G., Opuscula Entomologica. Fasc. 9. 1883, pg. 813-850.
**––-, Öfversigt af Sveriges Cynips-arter. Opuscula Entomologica, pg. 778-820.
Fig. 24. Foenus jaculator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
