Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STYNGFLUGOR LUSFLUGOR. 101
ut och förpuppa sig i jorden, såsom de öfriga. Af beslägtade arter hemsökas ej blott
rådjur, hjortar och renar, utan äfven noshörningar och elefanter. Man finner ofta
renhudarne illa skadade af renstyngets larver. - Redan af gammalt kände man, i
synnerhet från Sverige och Norge, uppgifter om maskar under huden hos menniskan.
Genom den norske entomologen Schöyens forskningar har helt nyligen blifvit
bevisadt, att dessa larver ej äro annat än larver till nötstynget. Personer, som mycket
vistas eller rent af bo i fähus, och dertill ej äro renliga af sig, löpa fara att, då de t. ex.
sofva i det fria om sommaren, på grund af sin utdunstning misstagas för nötkreatur
af flugan, som då på dem lägger sina ägg. Naturligtvis behöfs det en rätt stor grad
af osnygghet för att äggen sedan ostörda skola kunna utvecklas, och detta förklarar,
att denna sjukdom, dess bättre, så ytterst sällan iakttagits hos menniskor. Larven
har naturligtvis aldrig ostördt fått utveckla sig hos menniskan och tyckes ej trifvas
väl, enär han merendels visat lust att vandra under huden och ej stanna qvar der
han först inkrupit.
Lus flugor (Pupipara}. - Både genom sitt yttre och genom sin utveckling
skilja sig dessa flugor lätteligen från öfriga tvåvingar. Kroppen är vanligen platt
med sammansmälta bakkroppsringar. Pannspröten äro mycket korta, ofta 2-ledade;
ögon och vingar felas stundom, men benen äro väl utvecklade. De lefva såsom
parasiter på varmblodiga djur eller på insekter. Honan föder hvarje gång endast en,
alldeles fullväxt larv, som genast efter födseln förpuppar sig på så sätt, att den mjuka
larvhuden hårdnar och mörknar, hvarefter puppan bildas inuti den, alldeles såsom hos
föregående afdelningar.
De Egentliga lusflugorna (Hippoboscidce) hafva hornartad, på iDakkroppen
mera läderartad hud och nedtryckt kropp. Benen äro vid basen långt åtskilda genom
det breda mellanbröstet. De flesta hafva åtminstone spår af vingar, men de flyga ej
gerna, utan löpa i stället skickligt och hastigt framåt, bakåt och åt sidan mellan
håren eller fjädrarna af de djur, på hvilka de lefva. Hästflugan (Hippobosca
equina, fig. 73, b) har breda vingar af vanlig form, som qvarsitta under hela lifstiden.
Hon uppehåller sig på hästar och nötkreatur, i synnerhet på föga håriga ställen.
Stenopteryx liirundinis har långa, smala, spetsiga vingar och lefver på svalor.
Får-lusen (Melopliagus ovinus) saknar vingar och håller sig ständigt dold i fårens ull.
Spindelflugorna (slägtet Nycteribia) äro alldeles vinglösa, med ett smalt
hufvud, som kan fällas upp mot mellankroppens ryggsida, men hafva långa ben, som
påminna om spindlarues. De lefva uteslutande på fläderinöss.
Egendomligast är den blinda, vinglösa Bilas e n (Sr aula coeca), som lefver
parasitiskt på tama biet och ej bör förblandas med majbaggens första larvform, hvarom
vidare framdeles. Hennes hufvud är lodrätt, tresidigt och har två stora fördjupningar, i
hvilka de treledade Pannspröten äro nedsänkta, så när som på den klotrunda
and-leden med dess fjädrade ryggborst, l stället för klor bär fötternas sista led omkring
30 borstlika tänder, som. bilda en kam. Kroppen är glänsande rödbrun, hård och
blott 1,5 mm. lång. Bilusen lefver oftast ensam på arbetsbin och drönare, men på
visen förekommer hon mången gång i större antal. Puppan hvilar på bottnen af
kupan eller någonstädes i närheten. Den nykläckta bilusen är liflig och rörlig och
söker att haka sig fast vid något bi, som passerar i närheten. Man känner blott en
art, som emellertid förekommer i hela mellersta Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
