Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 LEDDJUR. INSEKTER. SKÅLBAGGAR.
äro obrutna och ändas i en långsträckt, föga tydlig klubba. Öfverläppen, som saknas
hos de tre föregående familjerna, är här tydlig. Tarsernas tredje led är dold i den
andra. Kroppen är hårig, mörkfärgad, men ofta med
ljusa fläckar. De träffas på sjuka trädstammar eller
träds vampar, mer sällan på blad eller blommor. Man
känner endast få larver, men dessa likna vivlarnes och
borra sannolikt i växter. Af familjens GOO arter eger
Europa 30, bland hvilka Anthribus albinus (fig. 120)
och några andra äfven finnas i Sverige. Larven till
Bracliytarsus scabrosus lefver i sköldlushonor.
Timmermän eller Långhornade (C e r a m b y
-cidce). - Hit föras mellan 8000 och 9000 skalbaggar,
hvilka delvis äro bland de ståtligaste som finnas, lika sköna genom sin kroppsform och
sin stolta hållning som genom sina lifliga färger och prydliga, åt alla sidor rörliga
pannspröt. Benämningen långhorn a de har afseende på deras oftast starkt
förlängda pannspröt, som äro Il-ledade, med andra leden mycket kort, och vanligen
fästa i en utskärning på ögonens insida. Hannarne hafva de längsta Pannspröten,
ofta öfverträffande kroppen i längd. I allmänhet äro de rörliga djur, som varma och
soliga dagar flyga omkring for att uppsöka blommor eller ur trädstammar utsipprande
saft; särskildt träffas de på upplag af ved eller timmer i skogarne. De mörka,
enfärgade arterna, som hafva groft facetterade ögon, äro dock nattdjur och lemna först
i skymningen sina gömställen. Många af dem låta, då de oroas, höra ett gnisslande
ljud, som åstadkommes derigenom, att de gnida halssköldens bakkant mot den framåt
under halsskölden förlängda, något ojemna mellanryggen. - Larverna uppehålla
sig oftast i murken ved eller under bark och borra der gångar; af de smärre arterna
lefva dock många i örtstammar och rotstockar och blifva stundom skadliga för våra
odlade växter. De behöfva i allmänhet mer än ett år för sin utveckling, äro
långsträckta, hafva kraftiga käkar, men små pannspröt på det hårda hufvudet och sakna
vanligen både punktögon och fötter.
Timmermännen indelas på följande sätt i tre naturliga underfamiljer:
A. Halssköld med skarpa, ofta tandade sidokanter. Framhöfter stora, tvärliggande... 1. Prionincv.
13. Halssköld med trinda sidor. Framhöfter rundade eller tapplika.
«. Hufvud sluttande snedt framåt. Främre skenben utan fåra........................... 2. Cerambycince.
fi. Hufvud lodrätt afhugget framtill. Främre skenben med fåra........................ 3. Lamiince.
Prionineruas grupp innefattar i allmänhet mycket stora, breda, klumpiga och
något plattade arter, sorn vanligen äro af en dyster läderbrun färg och nattdjur. Af
denna grupps jemförelsevis fåtaliga arter eger Sverige blott 3, som alla äro sällsynta.
Den mest bekanta är Sågbocken (Prionus coriariiis), som kallas så emedan
antennerna se ut som om de vore sågade; han lefver på ek och bok och blir 25-30 mm. lång.
Cerambycinerna äro mer omvexlande till utseende och lefnadssätt och vida
art-rikare, 75 svenska arter. Den nära 6 cm. långa Stora träbocken (Cerambyx Jieros),
afbildad jemte ekoxen på sid. 117, förekommer i Skåne och på Öland på ekar, åt
hvilka hans larver, då de der innästlat sig, med tiden kunna gifva dödsstöten. Den
metallgröna Myskbocken (Callichroma moschata) träffas från Skåne till Upland
på pil. Hans starka lukt härrör från en vätska, som beredes i särskilda luktkörtlar
och utgjutes genom två springor vid bakbröstets bakre hörn. B o ek b ill er n a (Clytiis,
Fig. 120. Anthribus albinus,
hanne. Förstorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
