Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
LEDDJUR. INSEKTER. HALFVINGAR.
Ängsskinnbaggar (Capsidae). - Hit höra flertalet af skinnbaggarne.
Arterna äro små, ofta grönaktiga och med mjuk hud. De lefva af växtsafter. Den
afbildade Calocoris striatellus (fig. 137) ger oss en
föreställning om deras allmänna utseende. Han är
ljusgul eller brandgul, h vithårig och träffas allmänt på
parasollväxter.
Strandskinnbaggar (Acanthiidae).- Dessa
lefva blott vid vatten, både vid hafskusterna och vid
sandiga, fuktiga flod- och sjöstränder, der de ej blott
löpa med ovanlig färdighet, utan äfven hoppa med
tillhjelp af sina långa, taggiga bakben. Genom
snabbheten i sina rörelser och sitt röfvarlif i vattnets
granskap stå de i lefnadssätt närmare intill vattenlöparne
än de tröga laudskinnbaggarne. Den här afbildade
Prydliga strandlöparen (Acantliia elegantula, fig. 138), hör till de minsta arterna.
Han är knappt 3 mm. lång, svart med gula och hvita teckningar. I norra Sverige
och Lappland finnas flera egendomliga arter, som tillhöra detta
slägte.
Fig, 137. Calocoris striatelluSj
förstorad.
Vattenlöpare (Hydrometridae). - Denna grupps arter
föra ett säreget lefnadssätt. De springa nemligen på vattenytan
och äro derför på undra sidan försedda med en kort, tilltryckt, för
vatten ogenomtränglig, silkesartad hårbeklädnad. Liksom om vintern
ett gladt sällskap af skridskoåkare tumlar om på isen, så ila dessa
lång- och smalbenta skinnbaggar, utan isbana och utan stålskor
under fötterna, på den lugna, af solen belysta vattenspegeln, än
utgående från samma punkt, än jagande hvar andra hit och dit och
åter samlande sig på ett ställe. Att de med vingar utrustade
imagines äfven begagna sig af dessa, visar bland annat deras uppträdande i med
regnvatten fylda hjulspår på lands vägarne. Men deras egentliga hemvist äro större,
stillastående vatten och lugnare ställen i vattendrag; ja, Haf slöpar ne
(Halo-bates) uppehålla sig på hafsytan inom vändkretsarne och hafva blifvit träffade ute på
villande haf, hundratals mil från närmaste land. Med frambenen, som ej användas
som fortskaffningsmedel, men ej heller äro bildade som roffötter, gripa de sitt byte.
Honorna lägga sina smala ägg radvis på vattenväxter och omgifva dem med en
väfnad.
Hydrometra stagnorum, som afbildas i fig. 139 i flera exemplar under
trädrötterna och hos oss blott är funnen i Skåne, igenkännes lätt på det långa, vågräta
hufvudet. Alla benen äro här lika långa.
Braxenmyggorna eller »Skräddarne» (Gerris), af hvilka ett par arter äro
allmänna öfver hela landet, hafva ett kort, lutande hufvud och frambenen kortare än
de andra. En art synes på ett blad i midten af förgrunden å fig. 139.
Bäcklöparen (Velia currens) löper stötvis och helst mot strömmen i sakta
rinnande vatten. Benen äro här lika långa, men hufvudet är bygdt så som hos
braxenmyggorna. Arten träffas oftare ovingad än vingad; han synes på fig. 139
både öfver och under Ranatra lineans.
Fig. 138. Prydlig
strandlöpare
(Acan-ihia eleqantula),
under 8-faldig
förstoring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
