Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRTBITARE. 185
Sydryssland och Ungern och företager vissa år stora vandringståg derifrån till öfriga
delar af Europa och har till och med mer än en gång förirrat sig ända upp till Sverige.
Hon är störst bland Europas arter och når en längd af 35-55 mm. Färgen är grön
i olika skiftningar, öfverkäkarne äro himmelsblå. Honan lägger två äggklumpar, med
60-100 ägg i hvardera, i lucker jord, omkring 5 cm. under jordytan. Under varma,
torra somrar och höstar trifvas dessa djur bäst. - En mycket närstående art, P.
ci-nerascens, uppträder som inhemsk i hela Sydvestra Europa, från Tyskland till Spanien,
och kan göra skada genom sin talrikhet, men den företager dock aldrig några
vandringar.
Trummande gräshoppan (Oedipoda stridula) är svartbrun med röda
bakvingar och mycket bekant äfven för allmänheten genom det egendomliga skrällande
läte, som hon åstadkommer, då hon flyger upp. Hon träffas temligen sparsamt i
södra Sverige upp till Stockholm (äfven i Vesterbotten), men endast på torr sandmark,
helst ljunghedar.
Slägtet Gomphocerns innefattar 13 svenska arter, som delvis äro allmänna på
lingar och gräsbeväxta platser. Halsskölden har 3 längdkölar, under det de
föregående blott hafva en. K ärr g ra s hopp an (G. gr os sus) har raka sidokölar och i
genkännes på sina undertill blodröda baklår och svafvelgula skenben. Hon uppehåller
sig, olikt de andra, på sänka ängar invid kärr, torfmossar och vattendrag.
En liten allmänt förekommande art är Sylformiga fälthoppan (Tetrix
su-bulata), som lätt igenkännes derpå, att mellankroppen bakåt är förlängd till en lång
spets, som helt och hållet döljer bakkroppen och betäcker flygvingarne och sålunda
gör täckvingarnes tjenst. De egentliga täckvingarne äro förkrympta till små,
lansett-lika flikar. Hon saknar Ijudforinåga.
Vårtbitare (Locustidae). - Honans äggläggningsrör är här långt och
sabel-likt samt visar, att äggen läggas ganska djupt i jorden eller i växtdelar. Hannarue
hafva venstra eller öfre täckvingen vid roten försedd med en grof tvärnerv, liknande
ett paragraftecken, och på undra sidan ojemn som en fil. Den trekantiga del af högra
täckvingen, som ligger midt inunder, visar en tunn trumhinna, som rundt omkring
begränsas af grofva ribbor, och bakom denna en mindre af samma form och
genoni-skinlighet. Då täckvingarne lyftas och ribborna kring trumhinnorna hastigt gnidas
mot filen på venstra vingen, verka de tunna hinnorna förstärkande på ljudet.
Vårtbitarne äro utbredda öfver hela jorden, men förekomma talrikast i yppiga
skogstrakter, såsom i Sydamerika. Vissa grupper afvika från regeln och äro glupska
rofdjur. De gröna hålla sig mest på buskar och träd, de bruna och gråbruna lefva
på marken eller på lägre växter och sakna ofta vingar. Vi hafva här afbildat en
af hvartdera slaget; Hetrodes spinulosus (fig. 158, a) från Syrien och Arabien är
gul till fårgen, saknar vingar och lefver på marken; den äfven i vårt land, fast
mindre allmänt, förekommande Knuthor n a de vår t bi t ären (Meconema varium, fig.
158, b) är grön med utbildade vingar och lefver i träd. Egendomligt nog saknar
han sångapparat.
Bland öfriga svenska arter må i första rummet omnämnas Gröna vår t bit ar e n
(Locusta viridissimaj, som är allmän från Skåne till Upland - finnes ej längre norr
ut - och i augusti och september om qvällarne låter höra sitt oupphörliga
gnisslande från träd och buskar. Han är ett rofgirigt, långsträckt nattdjur, som på grund
af sin färg är svårt att upptäcka bland trädens löf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
