Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKORPIOSER. LÅCKDJUR.
219
samt den omständigheten att man till och med finner skorpionen bland stjernbilderna,
bevisa den stora uppmärksamhet detta djur ådragit sig och att man för det samma
hyst en fruktan, som många försök bevisat vara temligen öfverdrifven. Skorpionens
gift är visserligen ofelbart dödande för djur af hans egen klass och storlek, men för
större djur eller för menniskan (åtminstone för fullväxta) kan det endast sällan och
under särskilda omständigheter medföra svårare följder eller till och med döden.
Skorpionerna lefva i synnerhet i de heta luftstrecken och gå ej längre än till 45°
nordlig bredd, hvadan de saknas i Tyskland och Skandinavien. Liksom tusenfotingarne
älska de mörkret och uppehålla sig under stenar, i murket trä, i murspringor o. s. v.
Enär de älska värme, tränga de äfven in i menniskoboningar och krypa in i sängar,
kläder och skodon, som de finna i sin väg; på många håll ser man dem ej ogerna,
emedan de förfölja kakerlackor och annan ohyra. Härigenom och vid sysselsättningar
i det fria kan emellertid menniskan oförvarandes komma dem för nära, och då är
ett styng nästan oundvikligt, ty de tro att de böra försvara sig; eljest göra de aldrig
menniskan något ondt. Stynget är mycket smärtsamt
och brännande och förorsakar inflammation, illamående,
förlamning, feber eller vaumagt, allt efter skorpionens
storlek, den sårades retlighet och temperaturförhållandena.
De europeiska arterna såra svagast, de afrikanska och
asiatiska häftigast, sannolikt emedan de äro betydligt
större. Svullnaden och smärtan lindras bäst af alkaliska
läkemedel, såsom ammoniak och tobaksaska, illamåendet
genom en ringa dosis ipecacuanha.
I ett helt annat förhållande stå skorpionerna till
insekterna, spindlarne (deras älsklingsföda) och andra
små nattdjur, som de träffa på under sina ströftåg. De
löpa då rätt snabbt, ofta äfven åt sidorna och baklänges
samt hålla svansen böjd uppåt och öfver ryggen för att
genast hafva vapnet färdigt till en stöt och gripa med
sina kraftiga palpklor allt, som de komma Öfver. Bytet
lyftes upp och erhåller bakifrån ett väl rigtadt styng, som
snart gör slut på allt motstånd, hvarpå det föres till
munnen och utsuges eller helt och hållet fortares.
En af de allmännaste arterna är den i Frankrike,
Spanien och alla medelhafsländer lefvande Fälts
korpion en (Suthus occitanus), hvaraf vi i fig. 184 lemna en
afbildning. Han är ljust rödgul till färgen. Den svarta,
afrikanska Klippskorpionen (Heterometrus africanus) är 13-16 cm. lång och
störst bland alla de 100-200 kända arterna. Karpatiska skor pion en (Scorpius
carpathicusj, som blott är 35 mm. och ofvan rödbrun, under gul med gula ben och
gul svansspets, är allmän i södra Europa och går i norr ända till Tyrolen och
Karpaterna.
Låckdjur (Opiliones}. - Låckdjuren äro i olikhet med de föregående rätt
talrikt representerade äfven i de tempererade zonerna och Öfver hela Amerika. De
hafva utomordentligt långa och smala ben, som bära kroppen lyft högt upp, och
äro allmänt bekanta i hela Europa och i norra Amerika, hos oss under namnen
Fig. 184. Fältskorpion (Bitthus
occitanus). a. sedd ofvanifrån;
b. främre delen af abdomen, med
»kammarne» och
andedrägtsöpp-ningarna, sedd från undersidan.
Nät. st.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
