Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
LEDDJUR. KRÅFTDJUR. TIOFOTINGAR.
Fig. 211. Phyllosoma. Nät. st.
skrifna små kräftdjur, som uppträda i öppna hafvet, äro endast larvformen till
langusten; deras l-4 cm. långa kropp är nedplattad, tunn som ett blad, med lång-
skaftade ögon och 4 par långa, tunna fötter.
De till de Egentliga kräftornas grupp (Astadformia) hörande djuren skilja
sig från föregående derigenom, att första paret gångfötter bär 2-fingrad (saxlik)
hand. Främst bland dessa
må nämnas den Vanliga
flodkräftan (Astacus
flu-viatilis, fig. 199), för hvars
byggnad här ofvan redogjorts.
Hvad hennes lefnadssätt angår,
uppehåller hon sig helst i
rinnande vatten, men
förekommer, ofta talrikt, äfven i sjöar
och i vattensamlingar med
dyig botten; hon håller sig
om dagen dold under stenar,
trädrötter eller i utgräfda hål
i torf eller lera; på aftonen,
från solnedgången till midnatt,
är hon i rörelse for att söka
sin föda, som vanligen består
af musslor, snäckor,
insektlarver och smärre fiskar, men
o
äfven af växtämnen. Åsigten, att kräftorna tillbringa vintern i ett slags dvala utan
att intaga någon föda, synes ega sin tillämpning endast på honorna under
drägtig-hetstiden.
Den vanliga flodkräftan är utbredd öfver nästan hela Europa; dock hafva de i
vissa trakter (t. ex. Ryssland) lefvande kräftorna på grund af några smärre
afvikelser betraktats såsom till arten skilda från vår inhemska. Enligt S té f fe nb ur g är
dennas nordgräns inom Sverige Vermland och Österdalarne samt Gestrikland; i södra
Helsingland har hon först på senare tider blifvit inplanterad, och de försök, som gjorts
i samma rigtning längre i norr, hafva ej vunnit framgång; i Bohuslän och största
delen af Halland saknas flodkräftan helt och hållet, och i kusttrakterna i allmänhet
förekommer hon sparsammare än i det inre landet; hon saknas äfven i våra större
floder och insjöar, med undantag dock af Hjelmaren.
I forna tider hafva kräftorna varit allmännare hos oss än de numera äro, och
orsaken till deras aftagande ligger utan tvifvel i det okloka sätt, hvarpå fångsten
bedrifvits. Vill man bevara ett lönande kräftfiske, bör man iakttaga att aldrig
taga kräftor om våren eller åtminstone att åter lössläppa de drägtiga honorna samt
ungarne. Såsom bevis på hur lätt kräftor genom o förståndig fångst blifva utrotade,
anför Steffenburg att sedan 1853, då först införsel af kräftor till Frankrike blef
nödvändig, ej blott Rhens floddal, utan äfven Baden, Wurtemberg, Hannover, en
del af Österrike och Holland blifvit nästan utblottade på dessa djur. Ar 1868
förbrukades ensamt i Paris 5!/2 millioner kräftor, och numera måste varan dit införas
ända från Schlesien och Posen.
Bland kräftans naturliga fiender må nämnas uttern, vattensorken, vattenfoglar,
åtskilliga fiskar samt parasiter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
