Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅGÄLADE. 277
består förnämligast i fiskar, kräftdjur, snäckor och musslor, vid hvilkas förtärande de
starka, skarpkantade käkarne göra god tjenst. De på grundare vatten, mellan tång
på klippbottnen lefvande arterna betjena sig af trådlika, rörliga bihang för att locka
till sig sitt byte. Den skada, de genom sin rofgirighet anställa, niotväges dock här
såsom öfver allt inom djurriket derigenom, att de sjelfva i sin ordning förföljas af
talrika fiender. Främst bland dessa må nämnas flere tandhvalar, såsom kaskeloten,
näbbhvalen, narhvalen, hvitfisken, grindhvalen, springaren m. fi., hvilkas föda till
hufvudsaklig del utgöres af cephalopoder; i trakter, der bläckfiskarne förekomma mera
talrikt, utgöra äfven vissa arter föremål för fångst, hållas till salu och användas så-
som näringsämne.
Liksom Cephalopoderna äro högst organiserade af alla blötdjur, så uppnå de
äfven den största längd och styrka. Den åsigten hade man redan i forna tider, att
det fans cephalopoder af ofantlig storlek, som kunde vara farliga för menniskor och
större fartyg, och många och underbara historier om dylika hafsvidunder hafva
bevarats till vår tid, bland andra från den skandinaviska halföns kuster i berättelserna
om den s. k. kraken.
De få tillförlitliga uppgifter, senare tiders forskning kunnat vinna om dylika i
öppna hafvet anträffade jettestora former, gifva vid handen, att till grund för de
många sagolika berättelserna sannolikt ofta legat en verklighet, som, om också
stundom utsmyckad genom inbillning och tradition, dock utan tvifvel öfverträffat de
alldagliga företeelsernas måttstock. Så lyckades det t. ex. Steenstrup 1853 att
öfverkomma lemningarna efter en jettecephalopod, som strandat på jutska kusten;
djurets hufvud hade ett barnhufvuds omfång och det hornartade ryggskalet var 180
cm. långt. Den märkligaste och nyaste underrättelsen om ett dylikt djur har
lemnats af kaptenen på den franska ångaren Alecton, Bouyer, som iakttog det
samma i närheten af Teneriffa den 30 november 1861. Djuret, som sam på
hafsytan, var 5-6 m. långt, oberäknadt de åtta fruktansvärda, med sugskålar försedda
armarne. Färgen var tegelröd; de stela ögonen afskräckande. Vigten af den
spol-formiga, på midten ansvälda kroppen uppskattades till 2000 kilogram; dess vid
bakänden utgående fenor voro afrundade. Man sökte fånga djuret med en tågsnara och
döda det med skott; dock vågade kaptenen icke blottställa sitt manskaps lif genom
att utsätta en båt, som lätt kunnat äntras af djurets kraftiga armar. Efter tre
timmars jagt erhöll man blott delar af djurets bakkropp.
Omkring 2000 arter hufvudfotingar äro kända, af hvilka dock endast 200-300
lefva i den nuvarande tidsperioden.
FÖRSTA ORDNINGEN:
(I>it>x*ancliiata).
Utmärkande för denna underafdelning af Cephalopoderna är att de hithörande
djuren ega två gälar, en på hvardera sidan i mantelhålan, åtta armar, som bära
sugvårtor eller hakar, samt dessutom ofta två långa tentakler, som kunna indragas; de
äro försedda med bläcksäck och fullständig tratt. Hit höra de allra flesta nu lefvande
former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
