- Project Runeberg -  Djurens lif / De ryggradslösa djurens lif /
279

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTTFOTINGAR. 279

Åttfotingar (Octopoda). - Dessa ega, såsom namnet antyder, 8 armar;
något skal afsöndras ej i mantelns ryggsida. De flesta lefva i närheten af stränderna,
der de mera gå och krypa än simma. Deras vanliga uppehållsorter äro hål eller
remnor i klipporna, der de ligga och speja efter rof. De kunna krypa i alla
rigtningar, men röra sig dock helst åt sidan; detta sker hufvudsakligen förmedelst de
två mellersta armparen. Så väl i som utom vattnet försiggår denna förflyttning
ganska hastigt. Frivilligt lemna de aldrig sitt rätta element; dock kunna vissa arter
flere timmar lefva på land. Har man fort dem en sträcka upp på land, visa de en
beundransvärd instinkt att åter finna hafvet; äfven om de ej se vattnet, gå de raka
vägen dit, trotsande svåra hinder.

Den allmännaste och tillika största arten är den Vanliga åttfotingen eller
Kraken (Octopus vulgaris, fig..244, 245). Hans grundfärg är hvitgrå; om han retas,
öfvergår denna färg i brunt, rödt och gult, och dervid framträda på hela öfra
kroppssidan vårtlika knölar. Denna art förekommer ej blott öfver allt i Medelhafvet, utan
äfven vid Atlantiska oceanens kuster, Vest- och Ostindiska öarna o. s. v. Han vistas
på klippbotten, hvarest han vanligen från hål och remnor, der han håller sig dold, lurar
på byte. Så snart han fått syn på detta, lemnar han försigtigt sitt gömsle, störtar
pilsnabbt framåt, i det han simmar på vanligt sätt med bakkroppen förut och, när
han är inpå sitt offer, vänder han sig ögonblickligt, omslingrar det samma med sina
armar och håller det fast med sugskålarne. Stundom inrättar han en håla åt sig på
sandbottnen, i det han med tillhjelp af armar och sugskålar släpar tillhopa stenar
och ordnar dem till en krater, i hvars midt han hukar sig ned och tåligt väntar tills
en fisk eller ett kräftdjur kommer i hans närhet.

Under sommaren gå de yngre djuren upp mot stränderna. Man fångar dem
då vanligen med snöre utan krok, men binder i stället på det samma ett i ögonen
fallande hvitt lockbete ni ed en sten såsom sänke. I hvardera handen håller fiskaren
en dylik lina och släpar den fram öfver stenbottnen på grundt vatten. Så fort
ått-fotingen märker agnet, störtar han sig öfver det samma och låter nu långsamt draga
sig till ytan och upptagas med en haf i båten. Vid Nizza går man vid dylik fångst
till väga på annat sätt. På ett snöre med blysänke binder man en kork, vid hvilken
man fäst flere krokar, samt betäcker den samma med en upprispad röd tyglapp.
Man kastar ut snöret så långt sorn möjligt och drager det derefter sakta mot land.
Djuret kastar sig öfver lockbetet och fastnar då i regeln på krokarne, om man hastigt
rycker på snöret. Fiskarena döda de smärre djuren genom att bita itu deras hufvud,
de större deremot genom ett knif styng.

Ett annat sätt att bemägtiga sig de unga åttfotingarne, som vandra upp mot
steniga stränder, är att uppsöka dem vid ebbtiden, då de ofta blifva qvar på det
torra. De största exemplaren pläga emellertid fångas under nätterna vid fackelsken.
Dessa nå stundom en längd af o m. och en vigt af 21 kg.; exemplar af 12 kg. vigt
äro ej sällsynta. De äldre och större djurens kött är emellertid segt, och sepiornas
och kalmarernas är vida att föredraga framför det samma; de yngres deremot är en
läcker föda.

Håller man åttfotingarne i ett aqvarium, födas de vanligen med musslor, såsom
hjertmusslan (Cardium edule) och krabbor. De bemägtiga sig dessa och föra dem
till munnen, i det de gömma dem med armarne och den mellan dessa utspända
huden. Efter högst en timme utkasta de åter de öppnade och tomma skalen af musslan
och ryggskalet af krabban, hvilka äro alldeles hela. Den häftighet, hvarmed djuret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/ryggrad/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free