Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TIOFOTINGAR. 283
Först må omnämnas den ofvan (fig. 243) afbildade Sepiola Rondeletii, som
äfven tillhör den skandinaviska faunan. Arten blir på sin höjd 16 cm. - vanligen
blott 8 cm. - lång från armspetsarne till den afrundade bakre kroppsänden. På
kroppens sidor finnes en halfcirkelformig fena; ryggskalet är hornartadt, böjligt.
Den genomskinliga huden med sin fina, rosenröda färg gör att djuret, der det rör sig
i vattnet, erbjuder en vacker anblick. Med fenornas tillhjelp simmar det efter behag
fram- eller baklänges, och fångarmarne äro dervid vanligen helt och hållet indragna.
Arten anses mycket välsmaklig.
Ett af de vigtigaste och oftast omtalade slägtena är Sepia, ett namn, hvarmed
man äfven betecknar det ur bläcksäcken afsöndrade färgämnet. Djurens
ryggskal, som i sitt inre är förkalkadt, finner under benämningen »os sepiae»
användning på våra apotek, der det sönderrifves till tandpulver; det brukas också vid
polering. Sepiernas kropp är oval, nedtryckt och rundt omkring omgifven af en
fena. - Den i Medelhafvet allmännaste arten är den Vanliga sepian (S.officinalis, fig. 247). Djurets öfra sida är rödgul med hvita fläckar i midtlinien, armarne grönaktiga, likaledes försedda med hvita fläckar, fenorna violetta. Oroas djuret, så höja sig på dess rygg oregelbundna vårtor af kastaniebrun färg och kopparröd metallglans; från hufvudet och långs armarne, hvilkas hvita fläckar äfvenledes gå i
kopparrödt, utstrålar ett grönaktigt skimmer, under det ögonkloten glänsa i
rosenröda, blå och gröna färger. Tager man djuret ur vattnet, visar sig ryggen vanligen
brunstrimmig, men antar småningom en gulaktig anstrykning och bleknar derefter
snart. Denna art är i medeltal 15 cm. lång och uppehåller sig alltid nära stranden,
helst på gytjig och sandig botten, der man år ut och år in fångar den med stora
släpnät. Ett ganska omtyckt och roande fångstsätt är det man använder vårtiden
med en sepiahona såsom lockdjur, i hvars bakdel man fäst en krok. Man binder
henne vid ett snöre och släpper henne sedan ut. Om hon nu råkar att simma förbi
någon hanne, störtar sig denne öfver henne med pilens hastighet och fasthåller henne
med sina armar. Fiskaren drager nu försigtigt båda till sig och utsläpper honan å
nyo. Mest inbringande är denna fångst vid månsken. Samma lyckliga resultat
vinnes, om i stället för den lefvande sepian användes en träfigur af sepians form, hvari
man fäst några bitar spegelglas. - Tages sepian ur sitt element, dör hon ganska
snart. Då man fattar tag i henne, låter hon höra ett tydligt gnisslande med
käkarne; dessutom blåser hon mycket häftigt luft genom tratten.
Jemte sepian är inom denna afdelning Kalmare-slägtet (Loligo) det
vigtigaste. Det har en cylindrisk, bakåt tillspetsad kropp, och fenorna, som gå till
sammans på ryggen, gifva oftast bakkroppen form af en vingad pilspets. Skalet är
pillikt, hornartadt. Den allmännaste arten är den Vanliga kalmaren (Loligo vulgaris,
fig. 248), hvars fenor till sammans hafva formen af en rhomboid, sträckande sig öfver
2/3 af bålen. Fångarmarne äro 1 1/2 gång så långa som kroppen, och deras förtjockade
ändar bära 4 rader olika stora sugskålar. En lysande karminröd färg är förherskande.
Han är allmänt utbredd i Medelhafvet och Atlantiska oceanen och träffas talrikast
om hösten, då han stryker omkring i stora skaror, följande stim af smärre fiskar,
som utgöra hans föda. På slam- och sandbotten fångas han i Medelhafvet med nät
året om; ofta tages han också i stor mängd i de for thonfisken utsatta näten. Han
hinner ej sällan 8 kg. vigt; medellängden, armarne oberäknade, utgör 20 cm.
Honorna äro något större än hannarne. Medelstora exemplar af denna art skattas
såsom föda högre än andra större cephalopoder på grund af sitt fina och
välsmakande kött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
