Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TKUMPETSNACKOR. TUNNSNACKOR. 317
Familjen Trumpetsnäckop (Tritoniidae). - De fordom med
taggsnäckornas familj förenade tritonshornen eller trumpetsnäckorna afvika väsentligt från de
förra i synnerhet genom hufvudets bildning. Hufvudet är nemligen stort och
framträder mellan trefvarne. De senare äro långa, kägelformiga, med ögonen sittande
ungefär midt på deras yttre sida. Snabeln är temligen lång och kan utsträckas ur
munspringan under hufvudet. Skalet liknar så till vida taggsnäckornas, att det
nedtill utlöper i en kanal; det är besatt med knölar, men saknar taggar. Af
hufvud-slägtet Trumpetsiiäckor (Tritonium) tillhör T. nodiferum Medelhafvet. Denna
är de gamle romarnes buccina, om hvilken det heter hos skalden, att den »kallade
redan de gamle qviriterna till vapen». Äfven andra större arter brukades och
brukas ännu såsom krigstrumpeter, särskildt T. variegatunij som når en längd af 45 cm.
Man har gifvit dessa snäckor namnet trumpetsnäckor äfven derför, att de ljuda eller
susa, när man håller mynningen till örat, och den allmänna tron är, att detta susande
utgör ett tecken på snäckans äkthet, emedan man liksom hör hafvets brus i den
sarnma. Denna egenskap är dock ingalunda inskränkt till dessa snäckor. Alla
medelstora snäckskal utgöra en god resonansbotten för de mest olikartade ljud, under
det att vid absolut stillhet äfven tritonsnäckan icke ljuder eller susar.
Hvilken roll trumpetsnäckorna spelade på bilder, statygrupper och reliefer från
rococotiden är allmänt bekant. Hvem känner icke tritonerna med uppblåsta kinder,
ridande på delfmer i sällskap med den sköna hafsgudinnan Galatea? Och i
trädgårdar, anlagda i den tidens smak, med dess grottor, förekomma trumpetsnäckor
ofta jemte andra stora snack- och musselskal infogade mellan koraller och
droppstensbildningar.
Familjen Tunnsnäckor (Doliidae) har flera egendomligheter att uppvisa.
Skalet är tunt, bukigt, ofta nästan klotformigt; dess mynning är vid och nedtill
utskuren, men ej utdragen i en kanal; ytterläppen är oftast förtjockad och i hela sin
längd naggad. Djuret har en långsträckt, oval, stor fot, som kan ansenligt förtjockas
genom upptagande af en stor mängd vatten. Hufvudet är platt, bredt, med långa
trefvare, vid hvilkas bas utåt ögonen sitta. Andningsröret är långt och bäres
tillbakaslaget Öfver skalet. Äfven snabeln är mycket stor och tjock. Alla arter af slägtet
Dolium (fig. 269) tillhöra de tropiska hafven, med undantag af en, D. galea, som lefver
i Medelhafvet. Denna art gaf en gång anledning till en rätt märkvärdig upptäckt.
Då professor Troschel var sysselsatt med zoologiska forskningar i Messina, erhöll han
ett stort, lefvande exemplar af tunnsnäckau; när djuret retades, utstjelpte det sin 15
cm. långa snabel och sprutade omedelbart derefter ur munnen omkring 30 cm. ifrån
sig en stråle af en vattenklar vätska. Till sin öfverraskning märkte Troschel, att
en kalksten på marken, som öfversprutades af vätskan, fräste upp deraf och att
vätskan sålunda var en skarp syra. Den innehåller nemligen 3-4 procent fri
svafvelsyra och 3/io procent fri saltsyra; dessa syror bildas i en bredvid den egentliga
spott-körteln liggande särskild körtelafdelning. En dylik afsöndring har man sedermera
funnit äfven hos andra slägten, såsom Cassis, Cassidaria och Tritonium; huru vida
den i sjelfva verket gör tjenst såsom försvarsmedel eller har någon annan uppgift,
är ej säkert utrönt.
Med Dolium öfverensstämma Hjelmsnäckorna (Cassis) i flera hänseenden,
såsom genom fotens, snabelns och trefvarnes byggnad, hvadan båda föras till samma
familj. Hjelmsnäckornas mantel bildar ett utskott likt en slöja öfver hufvudet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>