Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 BLÖTDJUR. MUSSELDJUR. ENMUSKLIGA MUSSLOR.
bankarne och släppas först i förvaringsrum, hvilkas vatten höjer och sänker sig med
tidvattnet. Här afskiljas de största exemplaren för att utgå i handeln; de öfriga
öfver-flyttas till »claires» för att gödas. De, som vid 12-14 månaders ålder inkomma i
dammarne, anses efter 2 år färdiga till försäljning; ostronen från dessa dammar äro
kända för den gröna färg, de under sin tillväxttid antaga, öfver hvars uppkomst man
dock ej kunnat gifva någon tillfredsställande förklaring.
Trots den stora årliga ostronförbrukningen är dock den förföljelse, som från
menniskans sida auställes mot denna mussla, i och för sig af ringa betydenhet i
jemförelse med de förhärjningar, som dess naturliga fiender bland nästan alla klasser
hafsdjur anställa. Otaliga fiskar uppäta ynglet; kräftdjur passa på att rycka till sig
ett stycke af djuret, så fort det öppnar sina skal; farliga fiender äro vidare
sjö-stjernorna, som förstå att instjelpa mun och svalg inom musslans skal och utsuga
den samma. Flera snäckor, såsom Purpura lapillus, Nassa reticulata, M^trex
ta-rentinus och erinaceus borra hål i skalen och åtkomma djuret på detta sätt. Der
blåmusslan uppträder massvis, synes äfven hon utöfva ett skadligt inflytande på
östro-net; likaså en rörmask. Alla dessa, som under oberäkneliga tidrymder utgjort och
än i dag utgöra ostronets naturliga fiender, synas dock endast tjena såsom medel att
åvägabringa den jemvigt, som kan spåras allestädes inom naturen, der menniskan ej
godtyckligt ingriper. För ifrågavarande fall synes för öfrigt i sjelfva verket en
starkare motvigt än eljest nödig i betraktande af ostronets stora alstringsförmåga, för
hvilken vi ofvan haft tillfälle redogöra. Lägger deremot menniskan för sina sjelf viska
syften våldsam hand på naturen, inträffar ofta, såsom vi förut i afseende på
flod-perlmusslan påpekat, att hon af obekantskap med eller förakt för naturens lagar
anställer oberäknelig skada, der hennes egen fördel borde förestafva henne ett helt
annat tillvägagående. Detta kan med allt skäl sägas äfven om det sätt, på hvilket
ostronfångsten bedrifvits och bedrifves.
Der, hvarest bankarne ej ligga på så grundt vatten, att man under ebben kan
rent af plocka ostronen med handen, betjenar man sig af ett nät, bundet vid en tung
jernram, hvars ena på bottnen släpande kant är försedd med skarpa tänder. Detta
redskap, som vid en lina följer efter båten, har tillfälle att gräfva sig ned i bottnen,
under det båten sakta framdrifves, och åstadkommer derigenom hål och fåror i
ostron-bankarue. Inom kort fyllas dessa hål af slam, som ej blott omöjliggör all nybildning
af ostron på dessa ställen, utan äfven dödar de qvarvarande djuren, som undgingo
att medfölja »ostronrifvan».
Till sist må omnämnas ett par af de försök man gjort att uppdraga ostronen från
den tid, de såsom yngel lemna moderdjuret. Redan för två tusen år sedan gjorde man
i den dåvarande Lucrinersjön, som numera står i öppen förbindelse med hafsviken vid
Pozzuoli, nära Neapel, försök i detta syfte och begagnade sig dervid af risknippor,
som nedlades på bottnen och vid hvilka djuren fäste sig. Samma metod försöktes
1855 i Frankrike; ett stort antal yngel framkom från de nedlagda ostronen och fäste
sig i deras granskap; men efter en kort tid gingo de små djuren under till följd af
det fina slam, som hopade sig mellan dem och för hvilket det ej lät sig göra att
skydda dem. Sannolikt bidrog till deras utdöende äfven brist på tillräcklig näring.
Sedermera har man inskränkt sig till dammarne vid Arcachon, hvilka ligga under
tidvattnets inflytande och der utvecklingen noggrannare kan öfvervakas. Till
underlag för vidfästningen erbjuder man dem dels risknippor, dels ohyflade bräder eller
sådana, på hvilka man med murbruk fastsatt musselskal, dels ock särskildt formade
ihåliga tegel. Dessa föremål betäckas nu af de unga ostronen, och efter ett år, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
