Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T^ENIER.
£97
äggskalet, och de sålunda frigjorda embryonerna borra sig för medelst sina hakar in
i mag- eller tarmväggarna, der de inkomma i blodkärlen for att sedan, sannolikt
utan eget åtgörande, med blodströmmen föras omkring till skilda organ, såsom
lefvern, lungorna, hjernan, musklerna o. s. v. Här förlora embryonerna sina hakar,
omgifvas med en kapsel af bindväf och utväxa till blåsor (fig. 332, a), fylda med en
vätska. Snart visa sig på dessa blåsors vägg inåt skjutande, ihåliga utskott (knoppar),
i hvilkas botten utväxa sugskålar och en dubbel krans hakar. Utstjelpas dessa knoppar
(fig. 332, b), så att de synas såsom yttre bihang till blåsan, så hafva de samma form
och utseende som bandmaskhufvudet med en mer eller mindre tydlig hals. Hvarje
blåsa kan utveckla ett eller flera dylika hufvuden; detta stadium i bandmaskens
utveckling kallas blåsmask-(cysticerk-)stadiet, emedan dessa blåsor fordom ansågos
som sjelfständiga maskar, hvilka, om de hade blott ett hufvud, kallades Cysticercus;
funnos deremot flera hufvuden, kallades de antingen Coenurus eller Echinococcus,
det senare när hufvudena bildades från särskilda blåsor, som alstrats på embryots insida.
Dessa blåsmaskar komma emellertid aldrig till könsmognad inom samma värd, der
de alstrats, utan måste invandra (med de delar, i hvilka de ligga inkapslade) i en ny
värds näringskanal. Denne är sålunda antingen ett rofdjur, en insektätare eller en
allätare, som i och med sin föda upptager i sig blåsmaskarne. Genom magsaftens
påverkan upplöses nu blåsan, och bandmaskhufvudet frigöres; det kallas nu scolex och
fäster sig, sedan det inkommit i tunntarmen, vid dennas väggar förmedelst sina
häft-organ. Nu börjar utbildningen bakom hufvudet af den kedja leder (proglottider), som
till sammans med hufvudet fått namn af strobila och i hvilka könsorganen utvecklas.
De äldsta af dessa proglottider, de som befinna sig sist i kedjan, äro skarpare afsnörda
från hvar andra än de nybildade, närmast hufvudet varande, och hos de arter, der
proglottiderna frigöras, sker detta följaktligen i ordning bakifrån framåt.
Den bandmaskfamilj, hvars utveckling är bäst känd på samma gång den är för
menniskan betydelsefullast, är Taeniernas. Dessa bandmaskar hafva 4 sugskålar, och
könsöppningarna äro belägna i proglottidernas kant på vårtlika utskott. Hit hörande
arter hafva att uppvisa blåsmaskar af de trenne ofvan nämnda, fordom under skilda
slägtnamn kända slagen.
Bland arter, hvilkas blåsmask är en Cysticercus, d. v. s. utvecklar blott ett
hufvud, må nämnas följande.
Vanliga binnikemasken (Teerna solium, figg. 330, 331, 332) är sedan länge
känd såsom en af menniskans svårare parasiter. Han uppnår en längd af 2-3 m.,
hufvudet är stort som ett knappnålshufvud, halsen ungefär 15 mm. lång och antalet
proglottider uppgår till 700-800 och derutöfver. Hufvudet bär en krans af 26 hakar
af tvenne olika former och derjemte 4 ’sugskålar. De mogna proglottiderna äro något
längre än sin bredd, och deras äggbehållare skiljes från andra arters derigenom, att
den på hvarje sida har endast 7-10 grenar. Blåsmasken, som förr kallades
Cysticercus cellulosas, lefver under namn af dy n t i svinets och några andra djurs
(rådjurets, hundens, kattens, råttans) muskler; äfven hos menniskan kan han stundom
uppträda i musklerna i allmänhet, i hjertat, hjernan och ögat, om hon råkat
nedsvälja ägg af binnikemasken. Hos svinet åtgå ungefär 21/2 månader efter äggets
införande, innan blåsmaskens utveckling hunnit afslutas; 3-3l/2 månader efter
blåsmaskens införande i magen är bandmasken utbildad och börjar afsöndra mogna
proglottider. Bandmaskens ålder kan uppgå åtminstone till 10-12 år.
Tcenia mediocanéllata, som likaledes förekommer hos menniskan, blir 4 m. lång
och är tjockare samt rörligare än föregående art, från hvilken den lätt skiljes genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
