det. Men dag efter dag hade gått och vecka efter vecka, utan att det hade hänt. Utan att det kom. Skräcken för det hade alltid funnits kvar, var dag han vaknade. För varje människa, han såg närma sig huset, undrade han, om det var länsman, som kom. Han såg helt mekaniskt på posten, som låg där. Ett par brev, trycksaker, tidningar. Såg upp ett ögonblick och mötte hustruns vaksamt ängsliga blick. »Hon vet det», tänkte han, hon kunde läsa hjälplösheten i hans ansikte; hon förstod att hemmet skulle tas ifrån dem. Han tog mekaniskt emot brödkorgen, satte den ifrån sig utan att ta något. Jo, hon hade nog sett länsmannen och vittnena, då de gingo upp på hans kontor. Ändå var hon ju inte ovan att se den sortens folk i huset nu. Barnen sutto där fina och helgdagsklädda. Hjördis i nationaldräkt, som såg litet grotesk ut mot hennes nästan pojkklippta, ljusa huvud. Hans och Erik med var sin väldiga rosett i na-tionalfärgerna i knapphålet och lilla syster Randi svängde med en liten flagga. Hon hade gått hela morgonen och ropat hurra för sjuttonde maj ... Det var ju fest i dag. Sjuttonde maj. — Ja tack! Han räckte mekaniskt fram koppen, då Eva bjöd honom mer kaffe. — Ska du inte ha grädde? 2 — Christian Brenner. 17