Hon ville slå i åt honom. — Jo... nej_______han ställde undan koppen ... jag tror inte jag vill ha i alla fall. Han stod inte ut med att ha de där undrande ögonen fästa på sig... oroliga, ömma ... for upp! — Ska det där vara en demonstration? Hon förstod ingenting, han fortsatte, mer och mer pinad, då han såg barnens miner: — Att du ger oss ägg, barnen och mig? Varför tar du inte själv? Varför...? Hon avbröt honom hastigt: — Men du vet väl, Christian, att jag inte bryr mig om ägg ... Hjördis sade mörkröd i ansiktet: — Du kan få mitt, mamma ... Christian började se igenom posten igen utan att veta, vad han gjorde. Han drack häftigt en klunk kaffe, som kväljde honom, så att han höll på att kasta upp, ty med ens bröt ångesten in över honom... Detta, som hade förföljt honom i åratal som en ständigt lurande, ångestfull fara, antingen han sov eller var vaken. Detta som han aldrig hade kunnat bli fri från, som alltid stack fram, alltid fanns där inom honom. I Evas famn, i leken med barnen, på jakt i fjällen, på fiske. Stirrade honom till mötes vid arbetsbordet, tog all glädje och ro ... ja, tog ifrån honom själva viljan att låta tankarna kretsa kring annat än detta: skulderna, ruinen, skammen. Och vad det skulle bli av dem alla en dag! 18